Efter att Joakim Lamotte igår la ett inlägg på Facebook där han berättar om den hotfulla situation han befann sig i i samband med reportaget i Trollhättan och det tidsinställda inlägg som skulle gå ut om han inte klarade sig, har msm-”journalister” och delar av kulturvänstern öppet hånat Lamotte.
Vettiga med känsla för hur oerhört viktig yttrandefrihet och pressfrihet är för demokratin har kraftigt fördömt deras osmakliga hån.
Hanif Bali är idag inte nådig mot de som hånar Joakim Lamotte i ett Facebookinlägg:
Faktiskt makalöst att se hur hånfulla journalister är mot Joakim Magnus Lamotte.
Samma journalister som så klenhudat ansåg att några ungdomars tv-spelsomslag med mitt ansikte inklippt var ett hot mot demokratin ger sig idag på Lamotte efter att han blivit misshandlad och bestulen i Trollhättan mitt framför näsan på polisen.
Det sjuka är att de hånar honom för att han på förhand visste att det fanns en hotbild mot honom. En hotbild som alltså besannades.
Csaba Perlenberg, ledarskribent på GT, och ordfröande för Publicistklubben Syd tvager sina händer genom att påstå att Lamotte inte är journalist, i alla fall inte en riktig sådan.
Negra Efendic, journalist på SvD hånar honom för att han hade ett avskedsbrev om hotbilden mot honom skulle realiseras på ett ännu mer våldsamt sätt.
Alexandra Pascalidou som profiterat på att prata om hot och hat mot journalister, hoppar på drevet och hånar Lamotte med.
Lilian Sjölund, politisk redaktör på Ljusnan, Söderhamns-kuriren och Ljusdals-posten gillar och ger spridning till ett inlägg av Mats Eriksson, LO-pamp och utrikesminister Anne Lindes (S) make, där ett utdrag av Lamottes text om hotbilden mot honom hånas och kallar honom för ”tönt”.
Lilian Sjölund som vunnit Aftonbladets ”hummerkniven” – ett pris de gav till den största nyttiga idioten för vänstern bland liberala skribenter – har själv skrivit en bok om just hat och hot mot journalister.
Lägg dessa på minnet. En dag kommer de återigen tiggandes efter din sympati. Frågan är om de förtjänar det.
Helene Bergman skriver:
”Som medlem i Svenska Penklubben och Svenska Publicistklubben och aktiv journalist sedan 70-talet blir jag minst sagt upprörd, snarare dj-gt förbannad över Joakim Lamottes story.Över hur han som journalist behandlas av svenska medier och journalister.
Detta handlar inte bara om journalisten Lamotte. Detta handlar om den svenska yttrandefriheten. Snart kommer inga fria journalister att finnas kvar, vad händer då med det demokratiska Sverige?”
Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet skriver:
”En del inom journalistkåren ogillar alltså Joakim Magnus Lamotte så mycket att de raljerar över hoten mot honom, över att han blev misshandlad och bestulen framför ögonen på polisen. Lär er skilja på sak och person. Ska inte personer ni ogillar kunna besöka utsatta områden? Ska andra journalister inte våga?
Om det hade varit en journalist ni gillade som blivit hotad, misshandlad och bestulen hade ni inte hånat honom/henne i sociala medier. Då hade ni ställt upp med upprop och skrivit om hur hemskt det är när journalister hotas osv. Hycklare.
Fick ni myskänsla av att haka på hånet av Lamotte? Mysigt i lilla flocken? Höhö hehe! Kom ihåg den känslan när någon flock står runt er nästa gång och ni ropar på hjälp.”
I Facebookflödet skriver en annan användare:
”Att håna en journalistkollega som blivit hotad till livet, misshandlad och utsatt för personrån när denne försöker utföra sitt arbete är så djupt under all kritik att man hisnar. Skamlöst hyckleri! Faktum är att väldigt få journalister (och naturligtvis inga popvänsterartister) har det modet och den integriteten som krävs för att göra det Lamotte gör. Nämligen att gå ut i verkligheten, ställa frågorna och se vad som händer. På något sätt känner de sig väl hotade eftersom han avslöjar deras egen förljugenhet?”