Det ekar bara i huvudet och den sköra rösten med orden ”jag vill inte dö, jag vill inte dö” är rätt påträngande.

Samhälle

I mitt Facebookflöde läste jag denna text och den har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag skriver inte ut kvinnans namn. Hennes berättelse är många sjukvårdspersonals berättelse.

”Mina anklar är svullna, benen så tunga att det knappt orkar bära min kropp. Ryggen värker. Huvuden dånar. Jag försöker stänga av, sluta tänka på denna mardrömslika dag. Det ekar bara i huvudet och den sköra rösten med orden ”jag vill inte dö, jag vill inte dö” är rätt påträngande.

Det var med en klump i magen jag gick in på avdelningen idag. Hinner knappt få överrapportering fr nattpersonalen innan det larmas fr höger och vänster.

Jag känner ingen av mina patienter, vet bara att samtliga är rätt dåliga. Majoriteten syrgaskrävande. Försöker logga in på datorn för att få en snabb överblick och lägga upp någon sorts prioriteringsplan.

Datorn fungerar ej. Inte heller den nästa. Börjar bli stressad. Det larmar. Igen och igen. Nya patienter på ingång. Undersökningar som väntar. Jag försöker parallellt svara på ringningar, stämma av med min fantastiska kollega tillika trygga undersköterska hur vi ligger till.

Vi är på gränsen att börja skrattgråta, för ingen vet. På och avklädning, svetten rinner längst ryggen och det immar för skyddsglasögonen. Fortsätter frenetiskt komma in på någon helvetesdator och läsa på om den enskilda patienten, blanda antibiotika, börja dela läkemedel. Blodprover ska tas, vitalparametrar registreras, EKG tas. Omvårdnad, matning. Infarter har slutat fungera.

Vårdtyngden är tung. (Jag går inte in på fler detaljer, det blir för utelämnande och för tungt). Måste avbryta och ta ett varv runt avdelningen för att försäkra mig om att alla andas.

Det här är vår vardag på infektion. Det här är frontlinjen. Vi var där från början, med att testa patienter för covid-19 och ta emot och vårda denna patientgrupp. Vi har slitit tillsammans sen dag 1, vi fortsätter slita och stötta varandra.

Utrustning krånglar, utrustning saknas, personal saknas, trycket är enormt. För varje dag är det nya direktiv och ett hårdare tryck. Men vi stänger av och bara kör på. Vi gråter och tröstar varandra men skrattar också.

Så en fet jävla shout out till mina älskade kollegor och till all vårdpersonal i hela Sverige och övriga världen som varje dag lämnar sin familj hemma och infinner sig i ledet. Jag beundrar varenda en. Men jag vill inte bli kallad hjälte. Vi är inte hjältar, vi valde bara att jobba inom sjukvården.

Det är detta politikerna måste inse – vi har inga superkrafter och vi kan egentligen inte trolla trots att det känns som att det är exakt det vi gör varenda dag. Vi önskar, vi kräver och vi förtjänar bättre arbetsförhållanden, högre lön och rätt till återhämtning.

Vi uppskattar verkligen allt stöd från omgivningen men peppande ord förändrar inte vår arbetssituation, tyvärr. Politiker med makt – era brandtal och era klappningar är inget annat än en käftsmäll. Förändring måste ske nu annars väntar uppsägningar, karriärbyten, långa sjukskrivningar och en mörk framtid för svensk sjukvård.

Omprioritering av statliga medel och en attitydförändring gentemot vårdpersonalens faktiska värde hade varit en rimlig början.”

Stöd vårdpersonalens krav på andningsskydd (vilket är WHO:s rekommendation vid vård av Covid-19 patienter) genom att skriva under deras upprop här.

Lyssna på en av Sydkoreas experter så framstår det som helt horribelt att utsätta vår vårdpersonal för detta.

Dessvärre har regionerna sänkt kraven för vårdpersonalens skyddsutrustning när de ska vårda Covid-19 patienter. De ska inte längre använda andningsskydd FFP3 utom när vårdsituationen innebär att patienten är aeosolbildande. Det är man till exempel när man hostar till. Ska vårdpersonalen förutse när patienter ska hosta till?

Dessa sänkta krav på skyddsutrustning handlar troligen om att det börjat bli slut i lager med riktiga andningsskydd, så då tycker vårdpersonalens arbetsgivare att de helt sonika, rakt mot WHOs riktlinjer, kan sänka skyddskraven.

I tider av mycket stor brist på personal behandlar de dessa hårt arbetande och livsviktiga människor för stor fara att smittas med ett aggressivt virus för att spara pengar.

https://www.skrivunder.com/vagrasankahygeinkraven

I tidigare artikel den 27 mars beskriver jag detta närmare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.