Jonas WE Andersson: Det händer allt oftare att mitt hjärta går sönder när jag ser svenska ynglingar på någon plats tillsammans.
Ofta med gott humör, skrattandes, storögda, osäkra, som killar i 13-, 14-, 15-årsåldern är. Ofta schyssta, trevliga, välvilliga och välmenande.
I över trettio år har de utmålats som fienden. De har hånats, förlöjligats, kränkts och spottats på. Av skolan, myndigheter, socialtjänst och kanske allra mest av journalisterna – genom alla etablerade medier. Den hatade “vita mannen”.
De har fått höra att de är värdelösa, att de är priviligierade, att de är usla, mindre värda (för att de anses ”överordnade”), att de är orsaken till att planeten håller på att gå under, att de är skyldiga till allt förtryck och att världen är orättvis. Att de, bara för att de ser ut som de gör, är avskum och oönskade.
Dessa svenska pojkar. Jag lider med dem varje dag.
När de blir misshandlade, våldtagna och förnedrade så är det ingen etablerad politiker som bryr sig det minsta. Journalisterna gäspar. Who cares?
Ofta fina killar. Kanske de mest jämställda i världen. De undrar vad denna värld som de har hamnat i handlar om, som unga människor gör?
Men samhället pissar på dem. Samhället behandlar dem som smuts.
Svenska killar, i Sverige.
Jag säger: Håll ut! En dag ska ni få upprättelse. En dag ska dessa politiker och journalister ställas inför en kommission.
Ni är värda allt det liv som ni bär inom er!
Ni är önskade! Ni är älskade! Vi behöver er! Vi kommer att läka. Ni kommer att läka.
Tro inte på något de säger om er (i skolan eller på universitetet).
En dag kommer ni – och alla andra, att förstå vad som hände. Och de skyldiga kommer att straffas. Håll ut!
Elaka, illvilliga och hånfulla feminister krälar in och sprider sitt gift och manshat
Som alltid när man skriver något positivt om just svenska pojkar – och beskriver deras utsatthet – krälar elaka, illvilliga och hånfulla feminister in och sprider sitt gift och manshat (märk väl att manshat här betyder hat mot just “vita”, svenska pojkar, inte andra män eller pojkar), allt enligt intersektionella, feministiska trosläror.
Hatet är så frenetiskt att det nästan glöder, både då och nu.
Det vanliga flabbandet och förlöjligandet, i samma anda som “Vita, kränkta män” (Kawa Zolfagary). Den av kulturetablissemanget hyllade teaterpjäsen med samma namn som turnerade land och rike runt, för att bespotta och håna Pär Ström – just för att han vågade skriva om svenska mäns och pojkars situation. Hatet är så frenetiskt att det nästan glöder, både då och nu.
Men också den bisarra och djupt ohederliga insinuationen att bara för att man bryr sig om svenska pojkar så struntar man i flickorna.
Alltid samma visa, samma polarisering, samma patologiska könskrig i huvudet på dessa människor.
Som pappa till döttrar ser jag givetvis också flickornas utsatthet – och jag står tveklöst på deras sida. Om detta har jag skrivit hundratals inlägg och försökt lyfta hur samhället vänder bort blicken när flickor våldtas och gruppvåldtas. Men att prata om flickorna betyder inte att man inte också kan prata om pojkarna.
Det förstår inte feminister och könskrigare. Det är därför feminismen är en hatisk sekt och ett patologiskt tillstånd.
Jonas WE Andersson är samhällsdebattör och driver tillsammans med Magnus Fermin landets enda Sverigevänliga design- och kommunikationsbyrå.
Tidigare artiklar med Jonas WE Andersson hittar du här:
Cancel culture är en samordnad mobb som med dagens nya teknik kräver politisk underkastelse.
Ibland vill man bara stänga ner.
Du hittar Jonas WE Anderssons Facebooksida här och Etablissemangets hemsida här.
