Joakim Lamotte rop på hjälp ignoreras av polisen

I lördags gjorde Joakim Lamotte ett särskilt allvarligt inlägg på Facebook. Tonen i inlägget visar på den närmast desperata situation som han befinner sig i på grund av att han som fristående journalist skildrar den del av verkligheten som ignorerats av msm – och som polisen inte tar på tillräckligt allvar.

Man behöver inte hålla med Joakim Lamotte i sak exakt för att stå upp för hans rätt att skildra den del av verkligheten som han gör. Han utövar sin yttrandefrihet. Utan yttrandefrihet är vi inte fria och frihet är något av det viktigaste vi har.

Lamottes inlägg:

Nu behöver jag er hjälp.

Personen som skrivit det här hotet till mig är 22 år och bor i Stockholm.

Jag har gett hans personnummer och adress till polisen, men hyser ändå inga förhoppningar om att få till en fällande dom. Detta eftersom alla tidigare anmälningar om olaga hot mot mig och min familj lagts ner, trots bevisning.

Men om vi hjälps åt att dela det här inlägget så måste snart någon få upp ögonen och reagera. Det är inte okej att folk ska kunna skriva så här till någon utan att få ett kännbart straff.

I det här fallet är syftet att försöka skrämma en journalist till tystnad. Om inte rättsväsendet tar sådant på allvar är det ett hot mot yttrandefriheten och det fria ordet.

Dessutom vet jag även hur många andra, framför allt barn och unga, som dagligen utsätts för hot på nätet utan att rättsväsendet griper in.

Jag undrar hur långt det måste gå innan detta tas på allvar? Krävs det att någon galning gör allvar av sina hot innan samhället bryr sig?

För egen del kommer jag inte att vika ner mig även om det är obeskrivligt fruktansvärt att läsa alla hot mot mina barn.

Om ni står bakom yttrandefrihet får ni, som sagt, gärna visa det genom att dela det här inlägget.

Om det får tillräckligt stor spridning så kan i alla fall ingen säga att de inget visste, den dagen det, gud förbjude, skulle ske något på riktigt.