Att vi svenskar blir allt äldre och att det ur ett demografiskt perspektiv är ett problem framhålls ofta. Det är dock förvånande att politiker föreslår att lösa problemet genom stor invandring.
I mitten av mars kom arbetsförmedlingen med en rapport där Mikael Sjöberg och Torbjörn Israelsson argumenterade för en kraftig ökning av invandringen.
Forskare inom befolkningslära har sedan länge dokumenterat att ökad invandring inte kan balansera en åldersstruktur på sikt i ett land där medellivslängden ökar.
Nu uttalar sig demograf Martin Kolk vid Stockholms Universitet. De invandrare som Arbetsförmedlingen anser ska balansera en ökad andel äldre på 2020-talet börjar själva nå pensionsåldern på 2040-talet.
Då behövs en ännu större grupp invandrare som ska balansera ökningen av nyblivna pensionärer och processen upprepas varje generation.
Forskningscentret Nordregio har i en rapport presenterat en beräkning på hur stor nettomigration som krävs för att hålla 2015 års åldersstruktur konstant i framtiden.
I Nordregios rapport görs vanliga demografiska framskrivningar och forskarna visar att för att hålla Sveriges åldersstruktur år 2015 konstant fram till år 2080 så behövs 38,1 miljoner nettoinvandrare under perioden och Sveriges befolkning 2080 blir 54,6 miljoner.
Åren kring 2080 behövs 1,5 miljoner nettoinvandrare varje år. Som jämförelse väntas världens befolkning öka med 47 procent till 2080. Ökningen blir så stor eftersom migration har en liten effekt på en befolknings åldersstruktur till skillnad mot förändrat barnafödande.
Givet den stora nettomigration som behövs för att behålla en konstant åldersstruktur brukar demografer anse att migration inte är en lösning för utmaningar kring förändringar i åldersstruktur.
Arbetsförmedlingen stoppar sin analys redan 2030, det vill säga innan deras hypotetiska invandrare har nått pensionsålder. Att migration framstår som en demografisk lösning i deras modell är därför enbart en kortsiktig illusion.
Ett flertal kvalificerade demografer arbetar vid landets universitet som skulle kunna påpeka det orimliga i analyserna. Expertisen finns även hos utredningsgrupper på andra myndigheter och hos författarna till en rad statliga utredningar som Arbetsförmedlingen kunnat ta hjälp av.
Varför Arbetsförmedlingen presenterar missvisande modeller kring åldersstruktur och migration som avviker från etablerad samhällsvetenskaplig forskning är svårt att förstå om de verkligen vill lösa problemet med demografin. En hypotes är att en stor del av arbetsförmedlingens uppdrag numera rör etablering av nyanlända. Skulle antalet nyanlända minska drastiskt skulle arbetsförmedlingen stå utan uppdrag.
Vad ska vi göra istället?
En mer konstruktiv lösning på den demografiska utmaningen är att mycket strukturerat och under lång tid se till att den del av befolkningen som har arbete på många olika sätt får lättnader skattemässigt och praktiskt om de skaffar barn. Det är nämligen klarlagt att barn till föräldrar som har ett riktigt lönearbete som inte är subventionerat av staten är de barn som klarar skolan bäst och har bäst förutsättningar för att själva få ett jobb.
Sådana lättnader kan till exempel vara en skattereduktion per barn tills barnet gått ut grundskolan samtidigt som vi helt tar bort barnbidraget och delvis tar bort barntillägget i försörjningsstödet. Skattereduktionen bör då vara så pass hög att hushåll med barn har råd att låta en eller båda föräldrarna som är hemma helt eller delvis med barnen. Dessutom måste pensioner för dessa föräldrar bli lika hög som om de arbetade. Barnfamiljer skulle också kunna få särskilt förmånliga lån till bostäder via SBAB. Visst blir sådana reformer kosta pengar, men det gör migration också.
