– När människor stampar ihjäl barn och bränner människor till döds så ska de inte kunna komma tillbaka och åtnjuta våra välfärdssystem, säger Sonesson.
Jag vet att era frågor är uppriktiga och borde besvaras utifrån ett juridiskt synsätt. Men ibland är vi bara människor. Jag har fått likartade frågor under det senaste dygnet från svenska journalister. Många har enbart velat leta fel och brister i mitt förslag, ett fåtal har lyssnat och förhoppningsvis förstått innebörden, att återvändande terrorister inte ska få hjälp av samhället. Jag har besvarat frågan om och om igen, att alla kan överklaga ett avslagsbeslut om de inte är nöjda med kommunens beslut.
Den femåriga yazidiska flickan som torkade till döds när hon satt kedjad utomhus i solen, hon fick aldrig någon chans, hon fick inte möjligheten att överklaga sin dödsdom av de som köpt henne och lät henne dö, för att hon kissat i sin säng när hon blev sjuk. Hon är dessvärre inte ensam om sitt öde. De som halshöggs, brändes och stenades under barbariska former, enbart för att de hade ”fel” tro, ”fel” levnadssätt eller ”fel” sexuell läggning, de fick aldrig en rättegång. Deras röster hördes aldrig.
Häckla mitt förslag om att inte ge försörjningsstöd åt de som återvänder, om det ger er juridisk tillfredsställelse.
De ska dömas i domstol först, påpekar ni. Det vill givetvis jag med. Men de kommer inte dömas. Vi vet alla det.
Ledamöterna i vår riksdag har nämligen inte brytt sig om att stifta lagar på området. Trots att enskilda riksdagsledamöter ropat efter det. De har ropat in i ett bottenlöst hav av tystnad. Varför har ni andra inte agerat?
Ni var rädda att bli anklagade. Anklagade för att vara främlingsfientliga. Er rädsla för detta var större än ert mod att göra rätt.
Moderaterna i Staffanstorp går vidare med vårt förslag oavsett vad journalister, opinionsbildare och jurister anser i sina byråkratiska utläggningar om förslaget.
Ibland måste vi bara dra en gräns. Vår anständighet kräver det av oss. Annars slutar vi att vara människor. Vi måste, för annars finns inget kvar av oss. Sen får svensk lagstiftning säga att man inte ska göra skillnad på människor, även om det troligen är mördare eller medhjälpare som återvänder.
Men det finns en skillnad, den mellan ljus och mörker. Mörkret och ondskan måste bekämpas, av oss som fortfarande orkar göra det. Vi är skyldiga de som inte längre finns. Det är vår skyldighet att driva på lagstiftningen.
Det är vårt ansvar för att kunna ge våra kommande generationer en bättre värld.
En värld där barn inte mördas och där mördarna sedan kan återvända och få samhällets hjälp …
Vi kommer inte tystna.
