En ögonblicksbild över det monumentala svenska hyckleriet och det självförintande, humanitära högmodet bland vänsteraktivistiska myndigheter.
Detta skriver Jonas WE Andersson idag på sin Facebooksida. Han skriver om folklig mod och de högmodiga vänsteraktivistiska myndigheterna.
Det är idag 63 år sedan det ungerska folket försökte göra uppror mot det kommunistiska tyranniet, skriver Lazlo Pongo.
Samtidigt lägger Jonas WE Andersson upp en bild från en affischkampanj och design för Armémuseum som han skapade för tolv år sedan – då i samband med 50-årsfirandet av att det ungerska folket stod upp för sitt land.
Samma Armémuseum (som är en del av Statens försvarshistoriska museer), som idag alltså vill att Jonas WE Anderssons företag ska ta bort dem som referenser, eftersom de kallar dem för “Sverigevänliga”.
Visst är det charmerande.
Hursomhelst, jag instämmer. Ära för de tappre! I Ungern då och i Sverige idag.
Bland de tappre ingår inte Armémuseum.
———————–
Lazlo Pongo skriver:
“Idag är 63:e årsdagen för folkresningen 1956.
Det var dagen när människorna tog klivet bortom sig själva, sina egna behov och gjorde – om så krävdes – den yttersta uppoffringen för landets frihet.
Och detta i ett samhälle där man fick lära sig att titta över axeln, vara vaksam mot angivare och leva i en känsla av att man inte kan lita på någon.
Ändå fann man varandra i gemensam sak denna höstdag 1956.
Känslan av och längtan efter frihet är djupt rotad i mitt folk. Vi är också tidiga med att märka despotiska tendenser och yttre försök att sätta ännu en stövel på oss. Folk gick till arméförläggningar och polisstationer för att hämta vapen. Ofta fick de det villigt. Ibland krävdes ”övertalning”.
Den 23:e oktober 1956 reste sig folket mot tyranniet. De röda tyrannerna som har approprierat begreppet ”revolution” förmådde inte att acceptera att revolution kan riktas mot dem själva. För att de inte förstod att revolution har ingen färg. Det är en naturkraft. Den samlade och uppdämda vreden hos samhället som sveper bort tyrannerna.
Alla deltog i denna gemensamma sak. Män som kvinnor, även barn. De civila fick känna på röda arméns brutalitet och barbari likt 11 år innan dess. Huvudstaden bombades från stridsvagnar och flyg. Försvararna höll ut – med handeldvapen. Och skrev in sina namn i historieböckerna.
Idag är dagen då vi hedrar killarna och tjejerna från Pest (som de kallas i folkmun). De lever för evigt.
Ära för de tappre!”
