Det finns en fråga i svensk politik som mer än någon annan förlamar svensk politisk debatt och därmed omöjliggör handfast pragmatisk politisk lösning på dagens gigantiska problem. Jag har frågat mig hur jag ska kunna bringa klarhet i det här.
Så fick jag igår kväll upp Ronie Berggrens Facebooksida i flödet där han skrev om Sverigedemokraterna med anledning av att SD deltagit i minnesstunden för förintelsen och den debatt i TV4 som följde på den. I Facebookinlägget länkar han till ett par artiklar som han skrivit i ämnet.
Ronie Berggren är riktigt kunnig på amerikansk politik och jag har följt honom i många år. Hans poddar Amerikanska Nyhetsanalyser, som finns på Soundcloud, är riktigt intressanta och lärorika.
I en av artiklarna som Berggren länkar till i Facebookinlägget berättar han att han intervjuat Sverigedemokraternas två första partiledare Anders Klarström och Mikael Jansson. Den intervju jag fastnar mest för är den med Klarström. Klarström var med när SD startade. Hans berättelse är riktigt intressant just ur perspektivet att det ofta talas om SDs nazistiska rötter. Det Klarström berättar är något helt annat än det SDs motståndare ständigt upprepar, och med så stor detaljrikedom att det vid det här laget hade framgått om han satt och hittade på något. Det fanns nämligen riktiga nazister på den tiden, och det fanns folk som lämnade SD och gick över till dem.
Här kan du se Anders Klarströms anförande i Almedalen 1993:
Ronie Bergren skriver i Facebookinlägget:
Sverigedemokraterna och minnesstunden för Förintelsen:
TV4 anordnade idag en kort debatt om Sverigedemokraterna och minnesstunden för Förintelsen. Bakgrunden är Förintelseöverlevaren Heidi Freids nazist-stämpling av SD som var med och anordnade minnesstunden.
Sverigedemokraten Dick Erixon debatterar mot socialisten Anders Lindberg.
Lindberg hävdar att Sverigedemokraterna är nazisternas arvtagare. Det är lika icke trovärdigt som att tala om Stefan Löfven som Stalins arvtagare. SD är inte nazisternas arvtagare. SD grundades inte av nazister.
SD har ingenting med riktig nazism att göra. Jag är väl insatt i ämnet.
Lindberg hävdar vidare att SD medverkar främst för att rentvätta sig själva, och använda minnesstunden för att legitimera sitt eget parti. SD medverkar enligt Lindberg alltså utifrån ett strikt egenintresse, inte utifrån ett genuint intresse för Förintelsen och judisk diaspora.
Det här är värt en kort men ändå mer analytisk kommentar. SD var aldrig något nazistiskt parti. Men däremot var man i början heller inget pro-judiskt eller pro-israeliskt parti. Man drogs mot Nationella Fronten i Frankrike, med sina på den tiden kvarvarande ådror av antisemitiskt tankegods.
Förändringen kom i etapper kring 2002 när man värvade Malmöpolitikern Sten Andersson som gillade Israel. Därefter växte den pro-israeliska falangen i partiet – Björn Söder, Jimmie Åkesson och andra gick nu i en mer och tydligare pro-israelisk riktning.
Fortfarande fanns så klart inga likheter med Sveriges mest Israelvänliga parti — Kristdemokraterna (där jag själv var med vid den tidpunkten) — men SD rörde sig sakta åt rätt håll, bort från den här vilda orienteringen ut i Europas mer pro-ryska konservativa marker, mot den mer pro-israeliska nordväst-europeiska konservatismen.
Men Björn Söder skulle komma att bli en varm anhängare av Israel – och att utmåla honom som antisemit är helt enkelt väldigt ohederligt.
SD har gjort en resa i helt rätt riktning. Idag har man dessutom ett antal företrädare med samma Israel-intresse som KD:s evangelikala kristna. Så kontentan: SD har aldrig varit nazister, inte ens när faktiska nazister (som lockades av nationalismen) råkade hamna i partiet där på 1990-talet. SD har däremot rört i en tydlig och snabb pro-israelisk och pro-judisk riktning.
Fortfarande hänger somliga frågor kvar, som te x förbudet mot judisk omskärelse, vilket visar att man inte är i närheten av KD:s förståelse för judendom och judisk identitet. Men man går tydligt i rätt riktning.
Deltagandet på minnesstunden av Förintelsen handlar alltså inte om någon white-washing – SD är idag ett genuint pro-israeliskt och pro-judiskt parti.
Hur många som verkligen brinner för frågorna på djupet kan jag inte yttra mig om.
Däremot vet jag att jag, som SD-väljare, brinner för frågan. Rekommenderar två artiklar av mig.
Förintelseöverlevarna som inte begriper Sverigedemokraterna 2019-12-15, länk här, om de saker Heidi Freid, sina erfarenheter till trots, likväl inte begriper.
Därtill Förintelsen – händelsen vi måste lära oss att aldrig glömma, länk här, om mitt eget i princip livslånga intresse för Förintelsen, och att motverka den form av totalitarism som bäddade för Förintelsen.
Med detta sagt fick Anders Lindberg en sak rätt. SD:s valfilm om Socialdemokraterna och Förintelsen är extremt populistisk. Självklart var Socialdemokraterna inga nazister. Däremot hade vår regering en prioritering över alla andra — att Sverige inte skulle drabbas av kriget och gå samma öde som Norge och Danmark till mötes. Vår statsminster sade 1939 när Andra världskriget just börjat:
”För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar.”
Jag är rätt säker på att SD hade gjort exakt samma prioritering om de styrt Sverige där på 1940-talet. Misstar jag mig inte helt så tycker SD:s partiledning väldigt bra om den där socialdemokratiske statsministern, vars namn var Per Albin Hansson.
Mindre populism men gärna mer ideologi i politiken efterlyses.
Själva debatten i TV4 kan du se här.
