Jonas WE Andersson: När jag var lektor på Konstfack och erfor hur den intersektionella feministiska sekten tog över universitetet – och för varje år införde allt mer rasistiska, sexistiska och sverigefientliga doktriner i kursplanerna – så var det en sak jag noterade allra tydligast.
Det kallades “storytelling” och handlade givetvis om “narrativet”. Egentligen den underliggande politiska agenda som varje projekt behövde ha på skolan.
Särskilt viktigt var detta i framställandet av litteratur för barn och ungdomar, eftersom möjligheten att framgångsrikt indoktrinera och åsiktsmata unga människor var större.
Jag tänker ofta på detta med “narrativet” och språket, eller snarare makten över språket. Och berättelsen.
Finns det ens något starkare och mäktigare i den värld som är människornas? Vi utvecklades som art genom att vi kunde lära oss kommunicera med varandra och så småningom skapa berättelser. De lärde oss att fiska, jaga, göra upp eld och skydda oss, men också något djupare och mer existentiellt om oss själva. Vi blev till i berättelserna om oss själva.
Världsreligionerna har alla sitt ursprung i berättelser som sedan tecknats ned. Sedan 1900-talets mitt är det de stora narrativ-fabrikerna som skapar berättelserna om oss själva, inte minst Hollywood. Vid sidan av litteraturen, teatern och den övriga kulturvärlden (där allt från spel till journalistik ingår). Vi bombarderas ständigt med berättelser och narrativ – och vi låter oss matas.
Det är angeläget att förstå kraften i detta. Det är inte en tillfällighet att i princip hela den populärkulturella industrin i västvärlden kontrolleras och styrs av det vi tidigare kallade “vänstern”.
Det gäller även Hollywood (och givetvis Svenska Filminstitutet och hela den miljardomsättande svenska kulturvärlden). Denna “vänster” kan bäst beskrivas som anti-konservativ och revolutionär i det att den i förlängningen syftar till att störta västvärlden (eller “patriarkatet” som det kallas på feministiska).
Den intersektionella feminismen genomsyrar idag praktiskt taget allt. Avkodar man den “storytelling” som presenteras så ligger maktanalyserna alltid under ytan (om de inte är uppenbara). Det är ras, kön, sexuell läggning och utpekandet av västvärlden som den globala boven.
Den vita, nordeuropeiska mannen är alltid fienden och roten till det onda. Eller åtminstone den vi bör smäda, håna och förlöjliga. Och alltid skuldbelägga.
Denna berättelse är inte bara central i den tsunami av populärkulturella produkter som sköljer över oss. Den är idag närvarande i varje förskolegrupp, varje skolklass och varje kursplan i varje universitet.
Narrativet ligger till grund för de flesta av de inrikespolitiska konflikterna, kortslutningarna i kriminalpolitiken, de eviga pseudodebatterna (hatet mot Joakim Lamotte och hans skyddsväst nu senast), haveriet i den Svenska Akademien, men också mekanismerna bakom massmigrationen, islamiseringen och den framskridna planen att avveckla Sverige som självständig nation.
Så stark är kraften i narrativet. Det är berättelser som leder till folkmord och förintelse. Det är “storytelling” som på sikt förintar länder och nationer. Det är narrativ som leder till krig och ödeläggelse. Om makten över berättelserna hamnar i fel händer.
Vilket den har gjort sedan 70-talet. När den svenska odugliga borgerligheten (som endast förstod sig på lägre skatter), kapitulerade och övergav kulturen åt vänstern att råda över förseglades i någon mening vårt lands öde. Berättelsen om nedläggningen av Sverige hade inletts.
Det finns få saker idag som är så viktiga som att återerövra makten över narrativet – och språket.
Jag skulle gå så långt som att säga att om vi – de europeiska folken – inte återtar berättelsen om oss själva, genom kulturen, så är både Europa och Sverige förlorat. I förlängningen hela västvärlden.
Jag tänker på detta när jag betraktar de feministiska aktivisterna som nu gastar och skriker om “öppna gränser”, att Europa och Sverige ska släppa in ytterligare miljoner stridsföra islamistiska män över den turkiska gränsen. Hur är det ens möjligt?
Hur kan dessa mestadels svenska kvinnor så hjärtligt välkomna världens mest kvinnoförtryckade ideologi och dess fotsoldater?
– Det är narrativet, dumbom.
Jonas WE Andersson driver den första design och kommunikationsbyrån utan ”värdegrund” tillsammans med Magnus Fermin. Givetvis innebär det att de har anklagats av etablissemanget för att ha fel värdegrund. De gör bland annat grafisk design till Yttrandefrihetsombudsmannen och Alternativa bokmässan.
Etablissemanget hittar du på Facebook och på deras webbplats.
