EU:s inre marknad faller sönder

EU:s inre marknad bygger på att företag i alla EU-länder ska verka på samma villkor. Med detta har det ansetts leda till orättvist fördelaktigt för industrier i ett medlemsland om dess regering gett dem statsbidrag.

Det återstår dock vissa områden där nationerna fortfarande har en chans att påverka sitt lands utveckling, och som EU (som alltid strävar efter mer centrerad makt till sig själv) därför ser som hinder.

Dessa politikområden försöker EU därför att ”harmonisera”, vilket i praktiken innebär ytterligare utradering av nationernas särart och möjlighet till självbestämmande.

Bland annat gäller detta

• de nationella skattesystemen
• de nationella marknaderna för finansiella tjänster, energi och transport

Den inre marknaden har alltid varit en fiktion och håller snabbt på att bli en fantasi tack vare att verkligheten kolliderar med EU:s vilja att dra mer och mer makt till sig själv.

Människorna som bor i EU-länderna är i det stora hela inte i första hand europeer, utan de identifierar sig som i första hand svenskar, fransmän, tyskar, danskar osv. De vill inte att deras respektive särart, kultur och tillhörighet till sitt land ska manglas ihop till en grå intetsägande europeisk massa.

Nu ser det glädjande nog ut som att energikrisen, hur onödig den än är (eftersom den har skapats av politikerna) och plågsam den än är och kommer att bli för vanligt folk, kan föra något gott med sig och lägga krokben för EU-teknokraternas framfart.

Tysklands subvention på 295 miljarder euro till företag och konsumenter har fått andra EU-länder att tugga fradga.

Tyskland tar nu statliga subventioner till en helt ny nivå, och resten av EU är nu djupt missnöjda.

Fredagens EU-toppmöte kommer att vara en av de största EU-bråken på flera år.

I torsdags förra veckan tillkännagav Olaf Scholz och hans kollegor ensidigt ett statligt subventionspaket av en storlek som bara Tyskland har råd att låna till.

Samtidigt har de lagt in sitt veto mot idén om ett EU-omfattande pristak på energipriser (vilket är mycket klokt, eftersom detta pristak endast kan leda till brist på energi, inte lägre energipriser. Energijättarna kommer helt enkelt inte att sälja energin om pristaket understiger marknadsvärdet).

Det pågår nu praktiskt taget öppen krigföring mellan Tyskland å ena sidan och Frankrike, Italien, Spanien och många andra EU-länder å den andra. På fredag ​​kommer EU27:s ledare att mötas i Prag för sitt senaste toppmöte – och humöret ser ut att rasa över Tysklands ensidiga beteende.

På spel står själva konceptet med EU:s inre marknad.

Vad ligger bakom denna härdsmälta?

Enkelt uttryckt, Tysklands förbundskansler, Olaf Scholz, ”gör en Trump”. När Angela Merkel fortfarande var förbundskansler och Donald Trump var USA:s president, engagerade EU sig i ständiga strider med den amerikanska administrationen om vad Merkel och hennes kollegor såg som orättvis konkurrens på grund av amerikanska statliga subventioner.

Tyskland har redan aviserat utgifter på 95 miljarder euro för att stödja den tyska ekonomin. Den senaste planen från Berlin ökar föresatsen, med ytterligare 200 miljarder euro i statligt stöd till tyska företag och konsumenter. Och detta har fått de andra EU-länderna att ryka.

Ursula von der Leyens EU-kommission spricker

Av lika stor oro för alla eurofiler måste den fragmentering som äger rum inom Ursula von der Leyens EU-kommission själv vara.

På måndagen skrev de franska och italienska EU-kommissionärerna en gemensam opinionsartikel som publicerades i flera europeiska tidningar. I den inledde de en attack mot Tyskland, om än inte med namn. Den 30 september klargjorde den franske kommissionären sina åsikter på Twitter.

1️⃣ Vigilance on the #LevelPlayingField

I have been urging Member States to find all the means at their disposal to support their industries & businesses.

But I believe this should be carried out with great #transparency, consultation and 🇪🇺 coherence

— Thierry Breton (@ThierryBreton) September 30, 2022

”Vaksamhet på LevelPlayingField. Jag har uppmanat medlemsstaterna att hitta alla medel som står till deras förfogande för att stödja sina industrier och företag. Men jag anser att detta bör genomföras med stor transparens, samråd och EU:s samstämmighet.

Medan Tyskland har råd att låna 200 miljarder euro på finansmarknaderna, kan vissa andra EU-medlemsstater inte göra det. Vi måste snarast reflektera över hur man kan erbjuda medlemsstaterna – som inte har detta skattemässiga manöverutrymme – möjligheten att stödja sina industrier och företag.”

Efter yttrandet tvingades en talesman för EU-kommissionen ta avstånd och sa att det inte var officiell policy.

Det är inte bara omfattningen av Tysklands solosvar när det gäller att stödja sin ekonomi som orsakar dålig stämning. Det finns en utbredd ilska över att EU:s energikris till stor del, som övriga medlemsländer tycker, har orsakats av Tysklands politik att förlita sig på rysk olja och gas, även efter att Putin invaderade Krim.

Att det istället är USA:s ekonomiska krig mot Ryssland (där deras plan är att försvaga Ryssland genom ekonomiska sanktioner på rysk energi), som de pressat EU att delta i, som är orsaken till energikrisen varken vill eller kan medlemsländerna erkänna.

President Trump sanktionerade Nordstream 2, vilket ledde tyskarna till att inte ratificera Nordstream 2. För Tysklands framgångar som industrination har det varit helt avgörande att ha tillförlitlig tillgång till billig energi från Ryssland.

Det finns helt enkelt inte någon möjlighet för Tyskland att ersätta rysk energi (till exempel med betydligt dyrare amerikansk LNG, vilket får antas vara Trumps plan när han sanktionerade Nordstream 2) om de vill överleva som industrination.

Så, paradoxen är att Tyskland i stort sett har begått ekonomiskt och socialt självmord för att följa USA:s och därmed EU:s och linje genom att inte ratifiera Nordstream 2, och nu protesterar övriga EU-länder i högan sky för att Olov Scholz ger det tyska närlingslivet statsbidrag så att de alls ska kunna rädda en spillra av landets ekonomi.

Nu har naturligtvis både Nordstream 1 och 2 sprängts på havets botten, vilket gör att Tyskland – och därmed resten av EU ser extremt sårbart ut.

Mot bakgrund av att den inre marknaden – EU:s ”juvelen i vår kronan” – faller samman, kan det ”tyska problemet” tyckas vara bara ännu en spik i kistan. I själva verket är detta dock mindre av en spik och mer av en pil genom EU:s hjärta.

Det råder det ingen tvekan om att toppmötet kommer att bli ett EU-”bråk”. Detta kommer dock inte att kunna dölja de spänningar som nu är verkliga och rådande i hela blocket.

En sak är säker. Glansen har definitivt lossnat från EU:s ”juvel i kronan”.