Svensk bio och kulturens politisering och roll som uppfostrare gör att färre och färre intresserar sig för bio och även för andra starkt politiserade kulturella institutioner.
I lördags skrev Jonas WE Andersson om politiseringen av kulturen på sin Facebooksida:
Noterar att svensk film nu har nått “dramatiska” bottennoteringar (aldrig förr har så få sett svenska filmer på bio). Anledningen till att det har blivit så, påstår jag utan att blinka, handlar om Svenska Filminstitutets VD Anna Serner och hennes brinnande lojalitet gentemot de intersektionella och feministiska doktrinerna. Filmkonsten skulle under Serners ledarskap underordas ett högre ideologiskt syfte och användas som politisk propaganda (där berättelser om kön, hudfärg och hbtq – med udden riktad mot de förhatliga vita, svenska CIS-männen – och allmänt antisvenska sentiment nu behövde lyftas fram och finansieras).
Men det är inte bara SFI som politiserats på detta sätt. Den nuvarande (och tidigare), kulturministern har drivit igenom den intersektionella feminismen (som av en händelse propagerar för massmigration, föraktar det svenska folket och tar avstånd från Sverigedemokraterna, Sveriges största politiska parti), på i stort sett alla svenska kulturinstitutioner (museer, teatrar, kultur i Public service, kulturmagasin osv), och universitet. Genom att ta över hela den svenska kultur- och högskolevärlden försäkrade man sig om en propagandamaskin i mångmiljardklassen, också för framtiden. Det var åtminstone tanken.
Problemet är bara att ingen vill se filmerna. Få vill bli uppfostrade på museerna. Allt fler stänger av Public service mästrande och tidningarnas kulturbilagor förlorar i räckvidd. Ungdomarna börjar tröttna på kön, hudfärg och sexuell läggning – och de unga männen börjar få nog av att hånas och smädas.
Och varför vill ingen se filmerna? Jo, därför att i takt med att det tillrättavisande och högmodiga tonläget känns allt mer ansträngt (fler och fler upptäcker också att det handlar om propaganda), så försvinner kvalitén. Det handlar inte längre om konst. Det blir dåliga filmer. Dålig konst. Fegt, inställsamt, toppstyrt och ointressant. Och mästrande.
Det här är ett stort problem för makten. I synnerhet när självbilden bygger på en rebelliskhet som är frånvarande. Att slicka uppåt kan aldrig vara rebelliskt – och förr eller senare spricker självbedrägeriets bubbla. Den verkliga konsten uppstår någon annanstans.
Hade Ingmar Bergman växt upp idag hade han aldrig fått göra film. Han hade inte ens släppts in på SFI. Hans manus hade slängts i papperskorgen och man hade skrattat åt hans heteronormativa CIS-gestalt. Var är det postkoloniala perspektivet? Var är de rasifierade kropparna? Vilken blick har du på kvinnorna? Hur ser den makthierarkiska problematiseringen ut? Hur gestaltar du egentligen den vita mannen? – Nej du, lille vän. Kom tillbaka när du har läst på lite.
Bergman hade sannolikt inte brytt sig. Han hade säkert gjort film ändå. Det kan vi aldrig veta med säkerhet.
Vad vi däremot kan veta med säkerhet är att konsten förtvinar när den styrs av politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som Anna Serner.
