Det finns inget som går upp emot att titta på geopolitisk tornerspel. Här har vi USA (och Nato) som försöker dribbla runt med Turkiet, ett land som har alldeles för många kort i rockärmen för att ödmjukt acceptera västerländska diktat.
De omedelbara motsättningarna som just nu är aktuellt är Turkiets hot om att blockera Sveriges försök att gå med i Nato, vilket vilken Nato-medlem som helst kan hindra.
Turkiet krävde att Sverige skulle sluta stödja vad Turkiet anser vara kurdiska terrorister och framförde specifika önskemål, inklusive en lista på namn på utlämningar.
Det verkade högst osannolikt att Sverige skulle vara villigt att gå med på alla Turkiets krav, och Sverige sa just det:
Konventionell visdom säger att Turkiet så småningom kommer att knoga och avstå från att blockera Finland och Sverige. Det skulle vara för monstruöst pinsamt och skulle förvärra sprickorna i blocket annars. Men Turkiet kommer att behöva någon form av muta för att följa med. Och det måste vara något synligt för Erdogans skull som visar att han får något i utbyte mot sin partiella förändring i sin kurdiska terroristposition. Men vad kan det vara för morot?
Om du bara skulle läsa, säg, sådana som The Economist, skulle du få det starka intrycket att Turkiet var en vasallstat som inte vet sin plats.
För er som inte har hunnit hänga med i det här spelet så erbjöd Nato supersnabbt medlemskap till Sverige och Finland. Nato agerade som om de två nordiska staterna snabbt skulle röstas in. Turkiet sa nästan lika snabbt att de skulle vägra att acceptera deras ansökan, men backade något strax före ett Nato-möte i slutet av juni. Från Guardian:
Efter en period av intensiva förhandlingar sa Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare, på tisdagskvällen: ”Jag är glad att kunna meddela att vi nu har ett avtal som banar väg för Finland och Sverige att gå med i Nato.”
”Turkiet, Finland och Sverige har undertecknat ett memorandum som tar upp Turkiets oro, inklusive om vapenexport och kampen mot terrorism”, tillade han.
Sveriges statsminister Magdelena Andersson sa att hon hade visat den turkiske ledaren förändringar i Sveriges terrorlagstiftning som skulle träda i kraft nästa månad.
”Och självklart kommer vi att fortsätta vår kamp mot terrorism och eftersom Nato-medlemmar också gör det, med ett närmare samarbete med Turkiet”, sa Sveriges statsminister.
Nato- och EU:s ledare agerade som om allt var avgjort. Men att rösta om att acceptera ansökan och att rösta för att godkänna medlemskap är två olika saker.
Turkiet och Ungern har ännu inte godkänt Sverige/Finlands himmelsfärd (Ungerns påstås vara för men att dess parlament inte har hunnit med det ännu, men vissa kommentatorer hävdar att pro-ryska tjänstemän har satt käppar i hjulet).
Erdogan höll tillbaka Turkiets godkännande för Sverige eftersom han ville se prestation på Sveriges åtaganden. En av Edogans förfrågningar som Sverige gick med på, vilket vid den tiden slog mig som något Sverige antingen inte skulle eller inte kunde leverera, var utlämning av specifika individer. Från EUObserver:
”Den svenska regeringen måste följa svensk och internationell lag i utlämningsärenden, vilket också framgår av det trilaterala avtalet”, sade Sverige och hänvisade till ett trepartsavtal om Nato-utvidgningen med Finland och Turkiet.
Överenskommelsen om att säkra Turkiets röst för Sverige sprack i försöket att utlämna en förläggare som är en del av Fethullah Gülen-rörelsen som Erdogan ser som en viktig figur i kuppförsöket mot honom. Från Associated Press:
Sveriges högsta domstol avslog på måndagen en utlämningsbegäran för en man som eftersökts av Turkiet och sa att det skandinaviska landet inte kriminaliserar den handling han anklagas för att ha begått.
I ett uttalande sa Högsta domstolen att det finns ”hinder för utlämning eftersom det handlar om så kallade politiska brott, det vill säga brott som är riktade mot staten och som är av politisk karaktär.”
Domstolen i Stockholm sa att det finns ”risk för förföljelse baserat på personens politiska åsikter” om han skulle återsändas till Turkiet.
Rätten namngav inte mannen som var föremål för Turkiets begäran. Svenska nyhetsbyrån TT identifierade honom som Bulent Kenes och sa att den turkiska regeringen vill ha honom utlämnad för handlingar i samband med ett kuppförsök 2016.
Erdogan har gjort klart att Kenes var en prioritet. Återigen från Associated Press:
Erdogan pekade ut Kenes förra månaden under en gemensam presskonferens med den svenska statsministern i Ankara.
”Det finns en medlem av (Gulen) terrororganisationen i Sverige, vars namn jag kommer att uppge: Bulent Kenes,” sa Erdogan. ”Till exempel är utvisningen av den här terroristen till Turkiet av stor betydelse för oss och vi vill naturligtvis att Sverige ska agera mer lyhört (i frågan).”
Och i en utveckling som inte verkar ha fått mycket uppmärksamhet i pressen, höjde Erdogan sina krav efter Kenes-domen.
Från Stockholms Centrum för Frihet, fyra dagar efter Högsta domstolens dom:
Turkiska myndigheter har utökat listan över personer, majoriteten av dem politiska dissidenter, vars utlämning begärs från Sverige, vilket ökat antalet från 33 till 42, rapporterade Turkish Minute, med hänvisning till Sveriges Radio.
Turkiet har anklagat Finland och Sverige, i synnerhet, för att tillhandahålla en fristad för förbjudna kurdiska grupper som de anser vara terrorister såväl som vissa politiska dissidenter, och har avstått från att ratificera deras Nato-bud trots en överenskommelse i Madrid i juni.
Enligt Sveriges Radio innehåller den turkiska regeringens lista över personer vars utlämning begärs från Sverige 16 påstådda medlemmar av det förbjudna Kurdistans arbetarparti (PKK), 12 personer med påstådda kopplingar till den trosbaserade Gülen-rörelsen och sju personer från vänstergrupper, förutom sju personer som anklagas för brott som smuggling.
Konstigt nog påpekar inte artikeln att PKK är en erkänd terroristorganisation; USA satte PKK på sin lista samma dag som de lade till Hizbollah och Shining Path. Man skulle anta att utlämnandet av dem plus de anklagade smugglarna skulle vara lönsamt för Sverige.
Men Sverige sa att de har gjort vad de kunde för att tillgodose Turkiet för att få deras Nato-röst. Från Financial Times:
Sverige har sagt att Turkiet kräver eftergifter som Stockholm inte kan ge för att godkänna deras ansökan om att gå med i Nato och statsministern insisterade på att landet hade gjort allt det kunnat för att möta Ankaras oro.
Ulf Kristersson, den nya center-högerledaren, kastade på söndagen ner handsken till Turkiet i den tydligaste indikationen hittills från Stockholm att man inte kunde göra mer för att hjälpa Turkiet att bryta sitt motstånd mot att Sverige och grannlandet Finland går med i den västra militäralliansen.
”Turkiet bekräftar att vi har gjort det vi sa att vi skulle göra. Men de säger också att de vill ha saker som vi inte kan och inte vill ge dem. Så beslutet ligger nu hos Turkiet, sa Kristersson på en svensk försvarskonferens.
Sverige gnider salt i Turkiets sår genom att förvränga vad dess utrikesminister sa. Från Reuters: Turkiet efterlyser mer åtgärder från Sverige om utlämning för Nato-stöd, tre dagar efter Högsta domstolens dom som blockerade Kenes utlämning:
Utrikesminister Mevlut Cavusoglu sa att Turkiet uppskattar Sveriges steg hittills. ”Det finns dock ingen konkret utveckling när det gäller utlämning av terroristrelaterade brottslingar och frysning av deras tillgångar,” sa han…
– Om Sverige vill vara en Nato-allierad måste vi se konkret samarbete. Förhandlingarna genomförs i en positiv atmosfär, men förnekandet av utlämning av Kenes har krusat denna atmosfär, sa Cavusoglu vid pressmötet.
Turkiet påminde med andra ord tydligt Sverige om att man inte hade infriat sina åtaganden. Turkiet påminde Sverige om vad det behövde gå igenom för att få Turkiets Nato-röst. Men Sverige försöker nu framställa Turkiet som att det på något sätt kommit till Sveriges position.
Var är motbudet? Åtminstone ser det ut som att 23 personer var goda kandidater för utlämning. Att använda ett uppmärksammat enskilt fall som grund för att lägga ner hela ärendet ser ut som ond tro. Trots allt hade 2/3 av försöken hittills lyckats.
Det här är en mycket långdragen introduktion till en nyckelpunkt, att Turkiet har massor av hävstång och därför har och kommer att fortsätta att spela det kollektiva väst mot resten av världen.
Det enda sättet att stoppa detta skulle vara om Nato lyckas göra ett självmål i enlighet med de antiryska ekonomiska sanktionerna och få Turkiet att gå ur Nato. Det finns ingen process för att ta bort en Nato-medlem.
Turkiet har stor nytta av fördelen de får gentemot Ryssland genom att vara med i Nato, så det är extremt osannolikt att Turkiet skulle lämna av sig självt.
Så Turkiet i Nato ser allt mer ut som de där gamla äktenskapen där båda parter verkligen skulle vilja bli klara med varandra men inte har råd att skiljas. Turkiets tillgångar inkluderar:
Incirlik flygbas. Detta är den flygbas som USA använder för operationer i Mellanöstern. Och för att återspegla Turkiets position, körs den inte på normala flygbaslinjer från USA som ockupant. Från MilitaryBases.com:
Basen ligger i Turkiet, vilket innebär att den drivs av både USAs och Turkiets regeringar, till skillnad från andra sambaser. De flesta andra militära installationer drivs av den amerikanska regeringen, men under reglering av värdregeringen.
Incirlik har hållit (från och med 2016) och kan fortfarande hålla så många som 50 vätestridsspetsar.
Saker och ting började bli väldigt komplicerade mellan Turkiet och USA efter kuppförsöket 2016. Aljazeera ger en mycket bra överblick.
Erdogan är mycket missnöjd över att USA har vägrat att utlämna Fethullah Gulen. Även om Turkiet uppenbarligen inte har kommit med tillräckligt starka bevis för Gulens personliga engagemang i kuppen, är det inte svårt att se att en muslimsk präst i det normalt sett inte särskilt muslimvänliga USA som har en mycket överdådig förening skulle skapa misstankar i hemlandet.
Turkiet beställer ryska S-400 luftförsvarssystem, två gånger, vilket leder till att USA ställer in försäljningen av F-35 till Turkiet. Det kan tyckas vara en gåva förutom att Turkiet är listad som finansiär av programmet, vilket åtminstone innebär att de har investerat i fabriker för att tillverka vissa delar. Observera att Turkiet undertecknade avtalet 2017. USA klippte Turkiet ur F-35-programmet månaden efter att Turkiet accepterade den första leveransen, 2019. Trump-administrationen införde ytterligare sanktioner mot Turkiet i december 2020.
Den tidigare antydda ilskan från 2019 när Turkiet inledde Operation Spring mot kurdiska (som i amerikansk-stödda) styrkor i Syrien. Erdogan hällde bensin på elden genom att hota att sluta hindra syriska flyktingar från att komma in i Europa om han inte fick sin vilja igenom.
Turkiet gör några av de rätta uttalandena om Rysslands konflikt i Ukraina ur USAs synvinkel men upprätthåller och till och med utökar relationerna med Ryssland. Ankara har varit tydligt: Ukraina och Ryssland är grannar och de har för avsikt att hålla sig på god fot med båda. Turkiet försåg Ukraina med mycket hyllade Bayrakter-drönare…som slutade att prestera och underpresterande. Och det kollektiva väst anser inte att Turkiet gör sin del för att stödja kriget mot Ryssland.
Turkiet ingick ett stort ekonomiskt avtal med Ryssland. Västvärlden har försökt blockera vissa element, som att turkiska banker accepterar Mir-kortet. Turkiet och Ryssland förväntar sig att ha lösningar på plats till sommaren 2023.
Västvärlden kan inte heller vara glada över utsikterna att Syrien och Turkiet kommer i närmare samarbete, med Ryssland som hjälper till att förmedla kontakten, för att gå emot ”terrorister” som kommer att omfatta i stort sett alla amerikanska element i området.
Idag är Conor Gallagher en viktig, långvarig del av en utveckling som Turkiet betraktar som ett enormt svek: USA arbetar med Grekland för att placera missiler på Egeiska öar som enligt fördraget lovade att förbli obeväpnade. Förenta staternas motivering är att Turkiet inte har varit en tillräckligt aggressiv Nato-operator, till exempel i sin vägran att låta krigsfartyg komma in i Svarta havet, och mer generellt vägrat att fungera som ett USA/Nato-nav i kriget, så de använder Grekland för att komma åt Moskva.
Erdogan har reagerat på sitt typiska mycket opolitiska sätt. Från Express från i mitten av december:
När Erdogan talade under ett rådhusmöte med ungdomar i den norra turkiska staden Samsun på lördagen, sa Erdogan att Turkiet hade börjat tillverka sina egna kortdistansmissiler som heter Tayfun, som, sa han, ”skrämde grekerna”.
”(Grekerna) säger ’Det kan drabba Aten'”, sa Erdogan, vars kommentarer sändes sent på söndagen.
Han tillade: ”Självklart kommer det att göra det. Om du inte håller dig lugn, om du försöker köpa saker från USA och andra platser (för att beväpna) öarna, måste ett land som Turkiet … göra något.”
Låt oss återvända till rubrikfrågan: kommer det turkiska hotet att inte godkänna Sveriges Natoansökan bara att visa sig vara en uppvisning av varmluft, som det mesta av pressen har behandlat det (liksom Nato självt, som har bjudit in Sverige och Finland till möten och förlängt andra privilegier som normalt endast ges till medlemmar)? I ljuset av allt ovanstående kanske det inte är så säkert, kort sagt.
Turkiet, intressant nog på samma sätt som Indien, har försökt att navigera i en geopolitiskt oberoende kurs. Men Indien är inte en nyckelmedlem i en USA-dominerad säkerhetsallians.
Det är svårt att kalibrera hur man ska tolka Tukiets meddelanden jämfört med dess avsikt.
Om Turkiet betraktar beväpningen av Grekland som ett allvarligt säkerhetshot, vilket verkar troligt, är det logiskt att anta att Turkiet kommer att fortsätta att hålla tillbaka sitt godkännande av Sverige och Finland tills USA avvecklar programmet åtminstone till en viss grad. Det är en tydlig hävstångspunkt i en fråga som väst hopplöst har förbundit sig till.
Men USA har sannolikt övertygat sig själv om att det är strategiskt nödvändigt att använda Grekland för att skapa ett gemensamt hot mot Ryssland och Turkiet.
Och eftersom det börjar bli svårt att komma ifrån att kriget i Ukraina inte går bra (se till exempel en nyligen publicerad Washington Post-oped av Condoleeza Rice och Robert Gates, Tiden är inte på Ukrainas sida), kommer USA sannolikt att engagera sig i fokusförflyttning. Eftersom det inte får vad de vill i Ukraina, kommer de att se till att de får vad de vill någon annanstans.
Det innebär bland annat Nato-expansion. Oddsen verkar höga att USA skulle betrakta Turkiet som oförsonliga och vid en tidpunkt då de känner att de inte ens har råd med ett optiskt bakslag, som i ytterligare försening med att få de nordiska länderna in i Nato.
Men istället för att ge Turkiet en morot har USA och Nato vanligen använt hot. Så jag skulle förvänta mig att saker och ting kan bli värre innan de blir bättre på den här fronten.
°°°
I internationell rätt behöver någon som ska utlämnas inte ha befunnits skyldig utan i stället eftersöks vanligtvis för att ställas inför rätta. En av de typiska bestämmelserna i utlämningsavtal är att det brott som de åtalas för i hemlandet också är ett brott i det land de ska utlämnas ifrån.
Det finns ingen bestämmelse i Natos styrande avtal om att utesluta ett medlemsland. Teoretiskt sett skulle Nato kunna försöka åberopa artikel 60 i Wienkonventionen om traktatlagen, som beskrivs i en artikel om Just Security från 2019. Utvikningen om Natos värderingar är smärtsam att läsa, särskilt i ljuset av Nord Streams rörledningssabotage och hur flera medlemsländer formligen ljög gällande Minskavtalet. Kom också ihåg att Erdogan tror att USA spelade en roll i kuppförsöket mot honom 2016.
För läsarens bekvämlighet beskriver samma Just Security-artikel 2019 hur försvarsminister Mark Esper och olika kongresshökar fulminerade om att utesluta Turkiet ur Nato och andra straff för att ha planerat att attackera kurdiska styrkor i Syrien.
När det gäller Natoförhandlingarna är jag inte säker på vem som spelade vem. Sverige tycker utan tvekan att det var ack så smart att få med vaga formuleringar i sitt avtal med Turkiet. Men Erdogan har ägnat sig åt utlämningar så mycket att han bör ha insett riskerna och därmed garderat sig för sådana.
Gick han med på avtalet med baktanken att han kunde spela på att Sverige antingen skulle följa det tillräckligt bra för att kalla det en vinst, och om inte, att han annars kunde kräva nya eftergifter?
Sweden Won’t Meet Türkiye Demands to Win Its Vote on NATO Membership
