Jan Sandberg: Varför talar myndigheter inte öppet om den situation vi nu befinner oss i, diskuterar enkla lösningar som att bygga ut kapaciteten att vårda med syrgas inom äldreomsorgen, vågar uttrycka tvivel om deras initiala uppfattning om virusets potential och smittoförmåga, är transparenta om valet av strategi och tillåter en öppen dialog med sakkunniga i ämnet?
Det hela är ganska enkelt:
1) Sverige har inte krigat sedan 1809 (egentligen 1814). Vi vill framstå som de som är fredliga i världssamfundet. Att andra länder har blött bort hela generationer för vår frihet, ”glömmer” vi klädsamt bort.
2) Sverige profilerar sig internationellt som landet med ”feministisk utrikespolitik” (och även inrikes).
Att 44 % av de som nu dör är kvinnor, samtidigt som andelen kvinnor bland de IVA-inlagda, är blott 25 % = märklig diskrepans, vill vi också ”glömma bort”.
Se Svenska Intensivvårdsregistret SIR
3) Att Sveriges invandrarpolitik och integrationspolitik, är en eskalerande samhällskatastrof, vill vi helst ”mörka”.
Fastän den enormt stora majoriteten av goda invandrare inget hellre vill, än att vi tillsammans ska lösa dessa problem. De nya svenskarna drabbas oftast allra hårdast, av våldet, och de flesta av dem vill inget hellre än att jobba, försörja sina familjer, leva i fred och frihet och vara trygga.
4) Att människor som diagnosticerats och fastställts arbetsoförmögna, på grund av sjukdomar och handikapp, av sina behandlande läkare, sedan tvingas till en annan bedömning av Försäkringskassans egna läkare (som inte biter den hand som föder dem), och nekas sjukersättning, dömda till en utsatthet som vi friska inte ens kan föreställa oss, snicksnackas bort.
5) Att tiotusentals fullt tillräckligt goda föräldrar orosanmäls anonymt av individer med egen agenda eller mentala störningar.
Dessa väljer sedan socialtjänsten att blint tro på, och fabricerar och vinklar egna partiska och osakliga utredningar. Som leder till att barn polishämtas och omplaceras och traumatiseras, och att förvaltningsdomstolarna blint väljer att gå på socialtjänsternas bedömningar, vilket skapar ett omätligt lidande för dessa föräldrar och barn, och total rättsosäkerhet, väljer man att negligera.
Där har jag, min hustru och alla mina barn, gedigna egna erfarenheter som vi inte ska berätta om här.
På samma sätt leder socialtjänstens rättsosäkra och partiska utredningar till att barn som hade behövt skydd, återlämnas till sina biofamiljer. Esmeralda I Norrköping (Lilla Hjärtat), 7-månaders Eddie i Götene 2016 och ”Fallet Louise” i Vetlanda år 2007, är tre av många tragiska fall. Det ”blommar upp” I media, begravs sedan. Effektivt.
Listan kan fortsätta i evighet, men vi stoppar där.
Grejen är att Sverige lever gott på sitt internationella rykte som En Humanitär Stormakt, där vi ser den utsatta människan, och skapar ett välfärdssamhälle som är ett föredöme för resten av världen.
Vad händer om den bilden krackelerar? Vad har vi då kvar?
Därför måste vi manipulera. Propagera. Vinkla. Jaga de individer som ”hotar” samhället. Skaffa monopol på informationen.
Prestige är viktigt.
Och inga resurser sparas för att rädda vårt anseende. Vår ”Good Guy”-självbild.
Inklusive att försöka bortförklara massdöd, som är större än alla våra grannländers. Sammanslaget.
När det gäller det sistnämnda, blir det dock svårare. Hur länge håller undanflykterna? Går gränsen vid 5.000 döda? 10.000 döda? 20.000 döda?
Det här viruset kommer att utmana denna prestige.
Vi lever i spännande tidevarv.
Jan Sandberg är samhällsdebattör. Du hittar hans facebookprofil här.