En kapplöpning mot tiden: kommer Putin att vinna, eller kommer europeerna att stå upp mot inflationen först?

En kapplöpning mot tiden: kommer Putin att vinna, eller kommer europeerna att stå upp mot inflationen först?

USA kämpar för att behålla dominansen över världen och använder Europas ekonomi som hävstång för att nå sitt mål. Detta slår mycket hårt mot Europa, och många medborgare börjar inse att USA offrar dem för att fortsätta vara herre på täppan.

Många är inte längre beredda att lämnas utan uppvärmda bostäder, utan mat och utan försörjning i vinter för USA:s skull.

Energikrisen fördjupas väsentligt av EU:s sanktioner av rysk energi och av de förstörda gasledningarna Nordstream 1 och 2. Många är nu övertygade om att det är USA som ligger bakom förstörelsen av gasledningarna för att rädda sin egen ekonomi på Europas bekostnad.

Massiva protester i många EU-länder fortsätter.

Leipzig

https://twitter.com/ivan_8848/status/1586653787426521088?s=20&t=OyepAPF1xPA-Y2mUFcyCbg

Prag

Mass protests against -Anti -Russian sanctions in the Praque . And they want resignation of prime minister! pic.twitter.com/4wJ9ibCFfh

— Miriam .17 (@Miriam31932023) October 29, 2022

Tyskland

https://twitter.com/WallStreetSilv/status/1585587113130532864?s=20&t=OyepAPF1xPA-Y2mUFcyCbg

Företagsgrupper protesterar

European business groups protest against sanctions on aluminum produced in Russia. They say that sanctions will put THOUSANDS of companies out of business. There’s no such thing as a sanctions free lunch. https://t.co/uGkgA27DOX

— Steve Hanke (@steve_hanke) October 29, 2022

Thousands protesting in Paris October 22 against NATO, but little notice in North America. Massive protests against NATO and inflation due to sanctions on Russian energy in France, Germany and Austria in September, but little news of it here. https://t.co/RMZ3tSaqN5

— CounterPunch (@NatCounterPunch) October 28, 2022

 

Elijah J. Magnier:

Kriget i Ukraina mellan USA och Ryssland går mot mer kritiska stadier. Det ekonomiska trycket ökar på alla länder som är inblandade i kriget, eftersom varje sida försöker vinna med så liten egen skada som möjligt. Men det verkar som om segern och rensningen av stridens stoft fortfarande ligger långt borta, för det är en ödeskamp för både Ryssland och USA.

Därför vinner den part som håller i längst. Men priset verkar bli högt, och betydande förluster, främst för Ukraina och Europa, är oundvikliga oavsett slutresultatet av striden mellan de två supermakterna.

USA:s president Joe Biden har kritiserat sina republikanska rivaler för att ha föreslagit möjligheten att skära ned finansieringen till Ukraina efter mellanårsvalet som hålls den 8 november, och betonat att ”kriget är större än Ukraina”.

Det är det första uttryckliga erkännandet av att det pågående kriget i Ukraina är ett proxykrig kopplat till försvaret av USA:s unilateralism och hegemoni över världen.

Medan han kampanjade i Pennsylvania för sitt demokratiska partis stöd i det kommande kongressvalet, sa USA:s president Joe Biden: ”De (republikanerna) säger att om de vinner, kommer de sannolikt inte att fortsätta att finansiera Ukraina. Dessa killar fattar inte. Detta är mycket större än Ukraina. Det är Östeuropa. Det är Nato. Det är ett riktigt allvarligt, allvarligt resultat. De har ingen känsla för amerikansk utrikespolitik.”

Efter att Pentagon meddelade att de hade tillhandahållit ytterligare 1,1 miljarder $ i militärt bistånd till Ukraina, vilket gör att USA:s totala militära stöd uppgår till nästan 17 miljarder dollar sedan Biden-administrationen tillträdde (och EU:s till 19 miljarder euro), reagerade de amerikanska republikanerna. Ledaren Kevin McCarthy sa: ”Om mitt parti når de förväntade framgångarna i mellanårsvalet kommer det inte att finnas någon blankocheck för Ukraina.” McCarthy kommer med största sannolikhet att bli talman i USA:s representanthus om hans parti vinner valet nästa månad.

För första gången erkänner USA att kriget i Ukraina handlar om USA:s inflytande i Östeuropa och dess närvaro och ledning av Nato. Det handlar verkligen om att återupprätta USA:s kontroll efter europeiska ledares motståndpunkt – ledd av Frankrikes president Emmanuel Macron – som uttryckte sin avsikt att lämna den nordatlantiska alliansen. Macron har sagt att Nato är ”hjärndött” och att Europa behöver en ”riktig europeisk armé för att skydda oss mot Kina, Ryssland till och med USA, för att vara mindre beroende av amerikansk makt”.

Enligt Biden är det oöverträffade västerländska militära och underrättelsestödet till Ukraina inte relaterat till försvaret av ett land som Europa länge har anklagat för att vara ett av de mer korrupta länderna i det internationella systemet.

Den västerländska kuppen som genomfördes av USA – med hjälp av Europa– mot Ukrainas tillträdande president Viktor Janukovitj 2014 under ”Maidan-revolutionen” utlöste den ryska ockupationen av Krim. Väst förberedde sig för att konfrontera Ryssland förr eller senare och började bygga en robust ukrainsk armé 2015 på order av president Barack Obama. Således indikerar det att västvärlden visste att Moskva inte skulle äventyra den nationella säkerheten.

Den amerikanska bedömningen var att den ryska armén inte hade den militära förmågan att stå emot alla Nato-länder i ett klassiskt krig om inte president Putin använde den vanliga sovjetiska militära taktiken att bränna marken innan de engagerade sin armé.

Ryssland försummade den sovjetiska stilen och bedömde att Ukraina inte skulle göra motstånd och istället skulle välja diplomatiska förhandlingar, förklara sig neutrala och avsluta beskjutningen av Donbas som kostat cirka 13 000 till 14 000 rysktalande ukrainare livet.

Därför ansåg USA att det var det värt det för USA att försöka driva Ryssland runt i hopp om att Putin inte skulle engagera sig i en hård kamp. Väst bedömde att dess generösa militära och ekonomiska stöd till Ukraina skulle stödja armén att slåss mot Ryssland så länge som ukrainska ledare var redo att offra sitt land. Det inkluderade också ett incitament att väst, med hjälp av USA:s inflytande, lovade att skydda Ukraina under de västliga vingarna, där Kiev skulle att vara en del av de 27 EU-länderna.

Väst förutsåg inte Rysslands reaktion på minskade energileverans, en av de primära inkomstkällorna, och att två tredjedelar av världen inte skulle följa Washington i sanktioner mot Moskva.

Västländer trodde att Ryssland inte skulle skära ner på leverenserna, som ger betydande intäkter och till stor del bidrar till den totala ryska exporten med cirka 490 miljarder dollar per år.

Den nuvarande konflikten kretsar kring huruvida USA kan besegra Ryssland för att världen ska kunna se dess obegränsade makt och förhindra varje framtida utmaning mot dess personifiering och dominans.

Det här proxykriget börjar bli obekvämt för president Biden, som känner till republikanernas avsikter att minska stödet till Ukraina. Det betyder att den amerikanska administrationen har två år på sig att vinna kriget i Ukraina eller komma överens med Ryssland och acceptera det fullbordade faktum om att Moskva behåller sin position och behåller kontrollen över de nyligen annekterade provinserna och städerna.

Men om Biden-administrationen vinner kriget är USA:s bedömning att president Vladimir Putins faller högst troligt efter Rysslands nederlag. Det skulle leda till att de drar sig tillbaka från den internationella arenan.

Detta skulle kräva att på vägen skicka fler spelförändrande vapen till Kiev och fortsatt ekonomiskt stöd från väst.

Det är viktigt att nämna att Ryssland står mot ett 40-tal länder, inklusive USA, som förser Ukraina med vapen, utbildning, underrättelser och militär planering från militärflygbasen Ramstein i Tyskland.

Det verkar som om den nya ryska militärledningen ändrar sin taktik för att försvara de erövrade territorierna och hålla marken för att tillfoga angriparna fler förlorade soldater och tömma västerländska resurser. Kreml väntar på att fler rekryterade styrkor ska ansluta till försvarslinjen och stå emot den nionde vågen av ukrainsk mobilisering.

Om striden intensifieras under de kommande vintermånaderna kan Europa komma att möta en kraftigt destabiliserad ekonomi och industri på grund av stigande kostnader och hög inflation, en kontinent på jakt efter energikällor.

USA siktade på en västerländsk kollektiv sanktion mot Ryssland men förutsåg inte den europeiska ekonomins bräcklighet eller dess sårbarhet.

Europeiska kommissionen insisterar – om än till ingen nytta – på att fastställa regler för att dela gas mellan medlemsstaterna och ett tak för energipriset.

Ryssland har slagit ner mer än fyrtio procent av de ukrainska kraftverken, vilket hindrar Kiev från att förse Europa med elektricitet, som president Volodymyr Zelensky lovade dem för några månader sedan.

Splittring verkar råda efter att EU:s statschefer träffades i Bryssel förra veckan under två dagar. De avslutade sina tvådagarsmöten och uppnådde få resultat förutom att organisera att femton tusen ukrainare utbildas i Europa så att kriget kan fortsätta så länge som möjligt.

EU-ländernas ledarmöten i Bryssel lyckades inte återställa lugnet med den turbulenta europeiska befolkningen och marknaderna. Det beror på de olika prioriteringarna bland ledarna, de höga energipriserna – som åtminstone påverkar priserna på de första förnödenheterna – och det låga flödet av billig rysk gas till Europa efter sanktionerna och sabotaget mot Nord Stream 1.

Den rysk-europeiska pipeline representerar en ”enorma möjlighet” för USA att kliva in som Europas främsta leverantör av gas, vilket tillkännagavs av USA:s utrikesminister Antony Blinken under sitt möte med Kanadas utrikesminister Melanie Joly,

Tyskland, Ungern och andra länder vägrar att sätta ett tak för energipriset av rädsla för att energileverantörer (Norge, Amerika, Algeriet, Azerbajdzjan och Ryssland) kommer att avstå från att leverera sin gas till dem.

Tyskland och Frankrike klagade över EU:s ”vänner” (USA och Norge) som säljer gas till ett mycket högt pris till Europa. Denna europeiska kris går från ett toppmöte till ett annat, där ledarna för de 27 EU-länderna inte kan hitta en lösning.

Trycket från befolkningen ökar i Italien, Frankrike, Tyskland, Bryssel och andra länder mot levnadsomkostnaderna och devalveringen av euron. Representanter för europeiska arbetsgivare och industriföretag har presenterat en plågsam ny verklighet: 35 miljoner europeiska medborgare kan förlora sina jobb.

Europeiska företag och institutioner skulle kunna migrera till länder utanför Europeiska unionen på jakt efter billig energi. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för europeisk industri och handel och leda till allvarliga störningar av säkerheten, ekonomin och levnadsvillkoren.

Inflationen har drabbat medelklassen, inte bara de fattiga, eftersom livsmedelsförsörjningen allvarligt hotar befolkningen. Alla verkar kämpa för överlevnad och uppvärmning när vintern är i antågande.

Den brittiska Shell-chefen Ben Van Beurden sa att Europa står inför smärtsam industriell rationalisering på grund av dess energikris som riskerar att leda till politiska problem. I en tid av ekonomiska utmaningar i allmänhet kan detta komma att medföra en hel del press på europeiska ekonomier och kanske också stor press på det politiska systemet. Den europeiska industrin står inför ett stort slag på grund av energikrisen.

Det finns inga svar och omedelbara lösningar på kriget, den ekonomiska krisen som skapats av covid-19-åtgärder (EU-länder lånade ett pandemistödsprogram på 1,7 biljoner euro) och de skärpta sanktionerna från väst mot Ryssland. Även när ledarna i europeiska länder skyndat sig att låna hundratals miljarder euro för att mildra befolkningens ilska under en kort tid, är lösningen på det växande inflationsproblemet uppenbarligen inte till hands.

Länder kan inte behålla subventioner länge, då valutan då tappar sitt inneboende värde och inflationen rusar till rekordnivåer. Det orsakar ekonomiska katastrofer och stagnation som alla fruktar.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz meddelade att hans regering skulle spendera upp till 200 miljarder euro för att hjälpa konsumenter och företag att klara av stigande energipriser, återuppliva den ekonomiska stabilitetsfonden och ”kommer att göra allt som står i hans makt” för att sänka kostnaderna.

Frankrikes finansminister Bruno Le Maire sa att den franska regeringen skulle spendera 100 miljarder euro under tre år för att hjälpa människor att hantera den stigande inflationen.

Italiens utlandsskuld har nått 2,47 biljoner euro, och landet måste refinansiera en lånebelastning på cirka 150 procent av bruttonationalprodukten.

Trots den ekonomiska skadan på USA:s västeuropeiska partners kan Biden-administrationen inte stoppa kriget eftersom förlusten då kommer att bli än mer utmanande för USA.

Om kriget snart slutar utan att försvaga Ryssland kommer Washington att förlora kontrollen över Europa. I det fallet kommer västeuropeiska tvivel att återkomma angående Natos kontinuitet och genomförbarhet. Därför förväntas stridens våldsamhet – och med den åtföljande höga råvarupriser – att stiga under de kommande månaderna för att bryta eller försvaga Ryssland före slutet av den amerikanska presidentens mandatperiod, om möjligt.

Summan av kardemumman är att det finns en kapplöpning mot tiden: och segern kommer att gå till dem som har mer tålamod och resurser än andra.

Frågan kvarstår: kan Putin vinna över Nato i Ukraina, eller kommer européer snart att resa sig mot sina ledare och tvinga dem att sluta stödja kriget?

Eller kommer USA att driva med all sin kraft för att bryta igenom alla stridsfronter oavsett de ukrainska förlusterna som ökar så brant, för att avsluta striden innan de västallierade kollapsar?

Det verkar som om denna kamp närmar sig ett komplicerat stadium: det är i själva verket en kapplöpning mot tiden för alla krigförande och dess anhängare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Elijah J Magnier
Veterankrigszonskorrespondent och senior politisk riskanalytiker med över 35 års erfarenhet som täcker Mellanöstern och djupgående erfarenhet, robusta kontakter och politisk kunskap i Iran, Irak, Libanon, Libyen, Sudan och Syrien. Specialiserad på terrorism och bekämpning av terrorism, underrättelseverksamhet, politiska bedömningar, strategisk planering och gedigen insikt i politiska nätverk i regionen. Den israeliska invasionen i Libanon (1:a kriget 1982), Irak-Iran-kriget, det libanesiska inbördeskriget, Gulfkriget (1991), kriget i fd Jugoslavien (1992-1996), USA:s invasion i Irak täcktes på marken. (2003 till dags dato), det andra kriget i Libanon (2006), kriget i Libyen och Syrien (2011 till dags dato). Bodde många år i Libanon, Bosnien, Irak, Iran, Libyen och Syrien.