Sam Parke skriver för Behind the News Network. I likhet med vad jag förstår, fungerar Behind the News Network utifrån förutsättningen att saker och ting inte ”bara händer” i världen, utan de är planerade, och de som planerar och tar besluten är inte politiker, utan rika miljardärer som kontrollera världens finanser.
För att bättre kunna förstå dagens politiska händelser gör man klokt i att sätta sig in i bakgrunden och inte skumma över viktiga världshändelser och bilda sig en uppfattning baserat på vad västregimstyrd media förmedlar. Därför låter jag Sam Parke ge oss en viktig bakgrund.
Sam Parke:
Sovjetunionens fall markerade början på en mycket farlig ny fas av amerikansk aggression mot ett svårt försvagat Ryssland. För Rockefeller-imperiet representerade det ett gyllene tillfälle att förstöra deras tidigare motståndare, Ryssland, som en fungerande agent.
Om de kunde lyckas förstöra Ryssland, trodde de att de kunde eliminera det enda kvarvarande allvarliga hindret för vad Pentagon kallade Full Spectrum Domination – total kontroll över land, hav, luft, rymden och cyberrymden. En enda supermakt kunde diktera för hela världen som det passade dem. Detta var Rockefellers, hans familjs och allierades galna dröm.
1990-talet var en tid av enormt lidande för det ryska folket. När Sovjetunionens förestående kollaps blev urskiljbar, skapade insiders en planeringsgrupp för att säkerställa det fortsatta inflytandet från sovjettidens tjänstemän genom att överföra ryska statliga tillgångar till offshore-skalbolag och på så sätt ta bort landets rikedomar. Ett sådant offshoreföretag, FIMACO, användes för att stjäla uppskattningsvis 50 miljarder dollar från nationen.
Det var genom denna plundring som likvida medel genererades och användes av framtida oligarker för att bygga upp sina förmögenheter. En tidig förmånstagare av detta arrangemang var Mikhail Chodorkovskij, som hade börjat sin karriär som en obetydlig sovjetisk tjänsteman och vars oljekonglomerat Yukos var knutet till FIMACO. Och FIMACO var knuten till Jacob Rothschild i London.
1991 kollapsade slutligen Sovjetunionen. Den augusti dog statskassör Nikolai Kruchina, ansvarig för Rysslands guldreserver, genom att falla från sitt fönster. Han hade varit medlem i planeringsgruppen som skapade planen att stjäla statliga tillgångar. Hans efterträdare Georgy Pavlov föll till sin död från ett fönster två månader senare: oligarkerna städade huset.
I september meddelade den ryska centralbanken att Kremls guldreserver oförklarligt hade sjunkit från de uppskattade 1000-1500 ton till bara 240 ton. Två månader senare meddelade Victor Gerashchenko att Rysslands guldreserver faktiskt hade försvunnit helt.
Medan den ryska allmänheten var förskräckt över avslöjandet, var europeiska bankirer mindre förvånade. Det viskades ofta bland dessa kretsar att sovjetiska transportplan hade flugit till och från Schweiz i månader och sålt av stora mängder guld. Boris Jeltsin tillkännagav sina planer på att privatisera nationens tillgångar och den verkliga plundringen började.
Under privatiseringsperioden slösade de två familjernas nätverk ingen tid utan inriktade sig på att ta över rysk industri. Clintonadministrationen försökte omforma den begynnande ryska federationens ekonomiska politik enligt Washington Consensus: privatisering, avreglering, åtstramningar och öppnandet av Rysslands företag för köp av ultrarika amerikaner.
Utländska investerare strömmade in och nivån av girighet bland denna femte kolonn av nya muskoviter var verkligen häpnadsväckande.
Putins inträde på scenen
Strax efter tillträdet år 1999 stod Vladimir Putin, en nationalist med en lång karriär inom rysk underrättelsetjänst, inför den skrämmande uppgiften att försöka ångra, eller åtminstone begränsa, skadan som Jeltsins och deras utländska partners hade åsamkat Ryssland.
Putin sparkar ut Rothschilds.
Brottsligheten var inte begränsad till utländska spekulanter. Under den tidiga privatiseringsperioden på 1990-talet organiserade familjen Rothschild ett hemligt sällskap med sju ryska oligarker som helt kontrollerade Boris Jeltsins administration. Denna grupp kallade sig Semibankirschina, uppkallad efter de sju bojarerna som kontrollerade Ryssland under 1600-talet.
Det hemliga sällskapet inkluderade följande oligarker: Boris Berezovsky, Mikhail Chodorkovskij, Mikhail Fridman, Petr Aven, Vladimir Gusinskij, Vladimir Potanin och Alexander Smolenskij. De arbetade alla för Rothschilds- eller London- och mer specifikt för Jacob Rothschild.
I slutet av 1999 blev Vladimir Putin president i Ryssland och förmögenheterna för dessa självutnämnda härskare vände snabbt till det sämre. En ny grupp Putin-insiders bildades – Slivoki (som består av ryska nationalister från säkerhets- och affärsvärlden) och dessa började ersätta den tidigare tillgången som Semibankirschina hade till presidenten.
Från en stark position förhandlade Putin med de återstående oligarkerna: de behöll de flesta av sina befintliga tillgångar i utbyte mot anpassning till Putins vertikala styre av Ryssland.
Den finansiella gangsterismens era från 1990-talet var över.
År 2001 genomfördes ett statligt övertagande av media de tv-nätverk som tidigare ägdes av Rothschild-kontrollerade personer. Det var dessa drag av Putin, från början av mars år 2000, som ledde till att Rothschilds kontroll över Ryssland bröts upp. Dessa oligarker tillhörde alla Jacob Rothschild. Och de stal Ryssland blint.
David Rockefeller kunde inte besväras med så små intäkter. Här var nyckeln att föra in Ryssland i dollarvärlden – detta var mer lönsamt för hans imperium. Dessutom tjänade en serie geopolitiska konfrontationer vid Rysslands gränser hans imperium i hög grad. Den första var de tjetjenska krigen år 1994 och 1999/2000. Detta avslutade Putin, snabbt och hänsynslöst.
Den militära ockupationen av Irak var det första stora steget i denna amerikanska strategi att flytta olja till de två familjernas oljebolag. Sedan gick ryska investeringar i Irak förlorade efter den amerikanska invasionen i mars år 2003.
Dessutom började Pentagon, efter Afghanistan-invasionen i oktober år 2001, sprida sin närvaro i Centralasien – till obehag för både Ryssland och Kina.
Av uppenbara militära och politiska skäl kunde Washington inte öppet erkänna att sedan Sovjetunionens fall år 1991 hade dess strategiska mål varit att splittra eller dekonstruera Ryssland och därigenom få effektiv kontroll över dess enorma olje- och gasreserver.
Dessa två krig var bara öppningsskotten på en serie geopolitiska olje- och energi-”pipeline-krig” – odeklarerade krig, men krig i ordets alla bemärkelser. De var krig, uppenbara och hemliga, som sträckte sig över Eurasien, Mellanöstern och Afrika.
Energikrigen utkämpades med bomber, med terrortaktik och med drönare. De kämpade också med sofistikerade nya metoder för politisk destabilisering av icke samarbetsvilliga regimer genom vad som kallas färgrevolutioner.
Målet var enkelt: Rockefeller kontrollerar genom Pentagon och CIA alla betydande olje- och gasfyndigheter och pipelines för att transportera detta för att kunna kontrollera den framväxande eurasiska ekonomiska kolossen, speciellt Kina och Ryssland (och senare Indien). Målet skulle uppnås med alla nödvändiga medel.
Natos inringning av Ryssland, färgrevolutionerna över Eurasien och kriget i Irak var alla aspekter av en och samma amerikansk geopolitiska strategi: en storslagen strategi för att dekonstruera Ryssland en gång för alla som en potentiell rival till USA:s Supermaktshegemoni.
Slutet på Jeltsin-eran blev ett litet bakslag i Washingtons storslagna planer. Efter Wall Street-City of Londons guidade plundring av Ryssland av nätverk av de två familjerna, framträdde en klokare och mer nykter Putin försiktigt som en dynamisk nationalistisk kraft, engagerad i att återuppbygga Ryssland.
Putin bryter med Rockefellers.
En avgörande händelse i rysk energigeopolitik ägde rum år 2003. Precis när Washington hade tagit över Irak beordrade Putin ett spektakulärt arrestering av Rysslands miljardäroligark, Mikhail Khordokovsk- eller MK, anklagad för skatteflykt.
Putin fryste sedan aktier i Khordokovskys gigantiska Yukos Oil-grupp och satte den under statlig kontroll. Vad hade utlöst Putins dramatiska agerande?
MK arbetade för Jacob Rothschild. Han var en Rothschild-front.
I mars år 2000 var MK närvarande tillsammans med alla andra oligarker som kallades till ett möte av Putin. Oligarkerna hade gett Putin ett löfte – att om de höll sig utanför rysk politik och repatrierade en del av sina stulna pengar (i själva verket stulna från staten i riggad budgivning under Jeltsin) skulle de få behålla sina tillgångar.
Alla dessa oligarker var Rothschild-fronter. De flesta accepterade, med undantag för Rothschilds judiska oligarker, däribland MK. Han var upptagen med att köpa upp duman – Rysslands parlament – som ett första steg, i en plan att ställa upp mot Putin år 2004.
Under tiden förhandlade Mikhail Khodorkovsky med två Rockefeller-oljebolag, Exxon och Chevron, om att sälja 40% av Yukos Oil (för summan av 25 miljarder dollar). Om detta avtal hade gått igenom skulle Rysslands ekonomiska och finansiella oberoende vara över.
Denna andel på 40% skulle ha gett Washington, de amerikanska oljejättarna och familjen Rockefeller en de facto vetorätt över framtida ryska olje- och gasaffärer och rörledningar.
Vid tiden för hans arrestering hade Yukos precis påbörjat åtgärder för att förvärva Sibneft, ett mycket stort ryskt oljebolag. Det kombinerade Yukos-Sibneft-företaget, med 20 miljarder fat olja och gas, skulle då ha ägt de näst största olje- och gasreserverna i världen – i privata händer och inte statligt.
Exxon-köpet av Yukos-Sibneft skulle ha varit en bokstavlig energikupp. David Rockefeller och Jacob Rothschild visste det. Det gjorde Vita huset också. MK visste det. Framförallt visste Vladimir Putin det och gick beslutsamt fram för att blockera det. Putin gick emot honom i oktober 2003 och arresterade honom.
Det var under utrensningen av oligarker och gamkapitalister som den verkliga makten bakom Mikhail Chodorkovskij dök upp. När det blev troligt att han skulle arresteras, ordnade han att alla hans aktier från Yukos Oil Company överfördes till Jacob Rothschilds ägo.
Överföringen ägde rum i november 2003, vilket gav Jacob Rothschild en 40-45 % kontroll över Yukos, uppskattad till 25 miljarder dollar.
Putin likviderade och förstatligade sedan Yukos genom att beslagta och sälja dess aktier till statliga oljebolag. Putin återställde det som hade stulits av Jacob Rothschild till Ryssland. Den en gång rikaste mannen i landet, Mikhail Chodorkovskijs förmögenheter vände till det sämre. 2003 åtalades Chodorkovskij av Putin för skatteflykt och bedrägeri, för vilket han slutligen avtjänade 10 år i fängelse, och förvisades därefter.
När den riggade auktionsförsäljningen av statliga tillgångar ägde rum år 1995/96 såldes de flesta företagen för så lite som 5 % av dess värde. Och Yukos blev ”köpt” för mindre än 400 miljoner dollar, när dess verkliga värde var mycket mer än så.
Så Putin har förklarat krig mot de mäktigaste familjerna på planeten.
Från och med detta ögonblick skulle det bli en kamp mellan Putin och de två familjerna. Putin har överlevt många mordförsök av dessa två maktnätverk.
Ända sedan Putin arresterade Khordolovskij år 2003 har Kreml återigen lagt motorerna för ekonomisk kontroll i statens händer.
En av Putins första punkter på agendan var att betala av all skuld till IMF och kvarvarande lån från sovjettiden, och på så sätt befria sig från Rothschild-inblandning. Detta gjorde det möjligt för Putin att minska dess inflytande över Rysslands öde.
Händelserna i Ryssland följdes snart upp av CIA – finansierade hemliga destabiliseringar i Eurasien – färgrevolutionerna mot regeringar i Rysslands periferi.
Putin började göra en rad defensiva åtgärder för att återställa någon form av hållbar jämvikt inför Washingtons allt mer uppenbara politik att omringa och försvaga Ryssland. Efterföljande amerikanska strategiska misstag gjorde jobbet lite lättare för Ryssland.
Nu, med stigande insatser på båda sidor – Nato och Ryssland – gick Putins Ryssland från det enkla försvaret till en ny dynamisk offensiv som syftade till att säkra en mer livskraftig geopolitisk position genom att använda sin energi som hävstång.
År 2003, efter att Irak ockuperats av amerikanska och brittiska styrkor, var den mest brådskande prioriteringen för USA kontrollen av rysk olja, gas och dess tillhörande rörledningar.
För att det skulle kunna hända ansågs en kupp i den lilla republiken Georgien vara nödvändig, liksom en liknande kupp i Ukraina.
Om pro-amerikanska regimer kunde installeras i båda länderna skulle inte bara Rysslands militära säkerhet vara dödligt hotad, utan också Rysslands förmåga att kontrollera exporten av sin olja och gas till EU skulle allvarligt hämmas.
I januari 2004 satte Roserevolutionen Washingtons presidentkandidat för Georgien, Mikheil Saakashvili, till makten. Med sin man fast installerad i Tblisi – flyttade snabbt BP och Anglo- Amerikanskt oljekonsortium dit för att färdigställa en 1 800 km lång pipeline från Baku via Tblisi till Ceyhan i Turkiets Medelhav, till en kostnad av cirka 3,6 miljarder dollar.
I november 2004 satte CIA sin man till makten i Ukraina. Denna kupp kallades den orangea revolutionen. Ukraina var av större strategisk betydelse för Ryssland än Georgien. Detta beror på att flera olje- och gasledningar som transiterar Ukraina till EU går över Ukraina.
Att kapa dessa rörledningar vid gränsen till Ukraina skulle ha gett Ryssland ett hårt ekonomiskt slag när hon inte hade råd med en sådan förlust.
Med Polen redan i Nato skulle ett Nato-medlemskap för Ukraina och Georgien nästan helt omringa Ryssland med fientliga grannar, vilket skulle skapa ett existentiellt hot mot själva Rysslands överlevnad. Putin visste detta, men hans valmöjligheter var begränsade.
Washington visste vad som stod på spel och gjorde allt utom ett öppet krig mot en kärnvapenmotståndare för att driva agendan.
År 2005, hade nyckeloljebolagen i de två familjerna i London: BP, Shell, Total och i New York: Exxon, Chevron fått kontroll över det mesta av oljan i Kaspiska havet.
Kontrollen av energi – globalt – av de fyra stora oljebolagen i de två familjerna Chevron och Exxon (Rockefeller), och BP och Shell (Rothschild) – var hörnstenen i deras globala strategi.
Det var tydligt inom Rockefeller-familjens diskussioner och i Washingtons politiska kretsar att för att kontrollera dessa globala olje- och gasflöden behövde USA projicera sin militära makt mycket mer aggressivt, för att uppnå en total militär överhöghet, vilket var vad Full Spectrum Dominans handlade om.
Strategerna för Full Spectrum dominans föreställer sig kontroll över i stort sett hela universum, inklusive yttre och inre rymden, från galaxen, till våra kroppar och våra sinnen. Nu vet du att de är sjuka.
Slugiga och listiga sinnen orsakade Covid, för att låsa den globala ekonomin – Varför? – för att rädda Rockefeller emperiets finans- och banksystem.
Rysk energigeopolitik.
År 2004 var Ryssland ingen makt i världsklass. Energimässigt var det en koloss. När det gäller landmassa var det fortfarande den största nationen i världen, med 11 tidszoner. Det hade ett stort territorium och naturresurser, och världens största reserver av naturgas, medan dess oljereserver uppgick till 150 miljarder fat, med potential att öka denna siffra avsevärt, eftersom stora delar av Ryssland fortfarande inte är utforskade.
Rysslands statligt ägda naturgasledningsnät, det ”enade transportsystemet”, inkluderar ett stort nätverk av rörledningar och kompressorstationer som sträcker sig mer än 400 000 km över Ryssland. Bara den moderna ersättningskostnaden för detta skulle idag vara i storleksordningen en till två biljoner dollar.
Enligt lag var det bara det statligt ägda Gazprom som fick använda rörledningen. Detta nätverk var kanske den mest uppskattade ryska statens tillgång förutom själva oljan och gasen.
Här var hjärtat av Putins nya energigeopolitik. Putin använde Rysslands energitrumf för att bygga ekonomiska band över Eurasien från väst till öst, från norr till söder. Washington var inte alls nöjd.
Ryssland hade aldrig slutat vara en mäktig spelare som producent av den senaste militära tekniken. Medan dess armé, flotta och elitstyrka var i dåligt skick 1990, var elementen för Rysslands återkomst som ett militärt kraftpaket fortfarande på plats.
Ryssland hade konsekvent ställt upp förstklassig militärteknologi vid olika internationella mässor och använde världens vapenexportmarknad för att hålla sin viktigaste militärteknologiska bas intakt. Vapenexport hade varit ett av de bästa sätten för Ryssland att tjäna välbehövlig hårdvaluta på 1990-talet fram till nu. Den ryska kärnvapenarsenalen spelade också en viktig roll, vilket gav grundläggande säkerhet för den ryska staten.
Den ryska centralbanken hade blivit världens tredje största innehavare av dollarreserver efter Kina och Japan. Dessutom var det den enda makten på jordens yta med potentiella militära förmågor som matchade USA:s.
År 2005, i ett tal inför Rysslands federala församling, sade Rysslands president Vladimir Putin att Sovjetunionens fall var den största geopolitiska katastrofen i Rysslands historia. Vad han menade var att fragmenteringen av Sovjetunionen skulle kosta Ryssland det element som hade gjort det möjligt för det att överleva utländska invasioner sedan 1700-talet: strategiskt djup.
För att ett europeiskt land ska kunna besegra Ryssland på ett avgörande sätt måste det ta Moskva. Avståndet till Moskva är stort och skulle slita på all framryckande armé, vilket kräver att förstärkningar och förnödenheter flyttas till fronten.
När de skulle gå in i Ryssland skulle angriparnas styrkor oundvikligen försvagas. Hitler och Napoleon nådde Moskva utmattade. Båda slogs av avstånd och vinter, och av att försvararna inte var i slutet av sin försörjningslinje.
På höjden av det kalla kriget var S:t Petersburg cirka 1 600 km från Natos styrkor och Moskva cirka 2 100 km. Idag ligger S:t Petersburg cirka 150 km bort och Moskva cirka 800 km.
För Putin är det främsta hotet mot Ryssland från väster. Det har alltid varit Rockefellers mål att säkerställa total ekonomisk och politisk kontroll över Ryssland.
Den brittiska geopolitikens fader, Halford Mackinder, uttalade år 1904 att kontrollen över Ryssland bestämmer vem som kontrollerar Eurasiens stora vidder, och i förlängningen hela världen.
Brittisk utrikespolitik, från 1904, var tillägnad att till varje pris förhindra uppkomsten av en sammanhållen eurasisk pivotmakt centrerad till Ryssland och kapabel att utmana brittisk hegemoni.
Mackinder sammanfattade sina idéer med följande ord:
Den som styr Östeuropa befaller över hjärtlandet.
Den som styr hjärtlandet befaller över världsön
Den som styr världsön befaller över världen.
Mackinder’s hjärtland var kärnan i Eurasien – Ukraina och Ryssland. Världsön var hela Eurasien, inklusive Europa, Mellanöstern och Asien.
Det geopolitiska perspektivet från Mackinder formade Storbritanniens inträde i både första och andra världskriget. Det formade det amerikanska engagemanget i Europa från 1941.
Den gradvisa återuppkomsten av ett dynamiskt Ryssland i Eurasiens hjärta, ett som växte ekonomiskt närmare Kina och nyckelnationer i Västeuropa, var just den utveckling som Nezezinski hade varnat för att dödligt skulle kunna hota den amerikanska dominansen.
Det var Halford Mackinders värsta mardröm. Ironiskt nog hade Washingtons blandade invasioner av Afghanistan och Irak, och dess grova utarbetande av dess ”krig mot terrorismen” direkt hjälpt till att åstadkomma detta eurasiska samarbete.
Ett av Putins favoritord är ”Vi måste handla som en inre marknad, från Vladivostok till Rotterdam” Båda familjerna får en hjärtattack när de hör Putin säga detta. Det skapade också bakgrunden till den georgiska konflikten i augusti 2008.
Men låt oss först titta på Putins tal i München – detta förändrade konturerna och dynamiken i internationella relationer, från och med denna punkt.
Putins tal i München 2007.
Vid den årliga säkerhetskonferensen i München 2007, då Bush-administrationen hade tillkännagivit planer på att installera amerikanska missilförsvarssystem i Polen, Rumänien och Tjeckien, framförde Rysslands Putin en svidande kritik av USA:s lögner och brott mot deras 1990 års försäkringar om Nato.
Vid den tiden hade tio före detta kommunistiska öststater antagits till Nato trots USA:s löften från 1990. Dessutom var både Ukraina och Georgien kandidater för att gå med i Nato efter USA-ledda färgrevolutioner i båda länderna 2003 – 2004. Putin hävdade med rätta att USA:s missiler var riktade mot Ryssland, inte Nordkorea eller Iran.
I sina kommentarer från München 2007 sa Putin till sin västerländska publik:
”Det visar sig att Nato har satt sina frontstyrkor vid våra gränser, och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd? Och vad hände med försäkringarna som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten? Var är dessa förklaringar idag? Ingen kommer ens ihåg dem.”
Putin tillade, ”Men jag kommer att tillåta mig själv att påminna denna publik om vad som sades. Jag skulle vilja citera Natos generalsekreterare Woerners tal i Bryssel den 17 maj 1990. Han sa då att: ”det faktum att vi är redo att inte placera en Nato-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en fast säkerhetsgaranti”. Var finns dessa garantier?” Det var 15 år sedan.
Putin talade i München i allmänna termer om Washingtons vision om en ”unipolär” värld, med ett auktoritetscentrum, ett kraftcentrum, ett centrum för beslutsfattande, och kallade det en ”värld där det finns en mästare, en suverän. Och i slutändan är detta skadligt, inte bara för alla inom systemet, utan också för suveränen själv eftersom det förstör sig själv inifrån.”
Putin pratade om USA. Sedan kom Putin till sakens kärna:
”Idag bevittnar vi en nästan ohämmad hyperanvändning av våld – militärt våld – i internationella relationer, våld som kastar världen in i en avgrund av permanenta konflikter. Att hitta en politisk lösning blir omöjligt. USA har överskridit sina nationella gränser på alla sätt. Detta är synligt i den ekonomiska, politiska, kulturella och utbildningspolitiska politiken som det påtvingar andra nationer. Tja, vem gillar det här? Vem är glad över detta?
Putin varnade för de destabiliserande effekterna av rymdvapen
”Det är omöjligt att sanktionera uppkomsten av nya, destabiliserande högteknologiska vapen – – – en ny era av konfrontation, särskilt i yttre rymden. Star wars är inte längre en fantasi.
Enligt Rysslands åsikt kan militariseringen av yttre rymden få oförutsägbara konsekvenser för världen, och provocera fram inget mindre än början på en kärnvapenera – – – planer på att utöka vissa delar av antimissilförsvarssystemet till Europa kan inte annat än störa oss.
Vem behöver nästa steg av vad som i det här fallet skulle vara en oundviklig kapprustning.”
Få människor var medvetna om att USA en månad tidigare hade meddelat att de byggde massiva antimissilförsvarsinstallationer i Polen och Tjeckien.
Putin svarar på detta vid samma Münchenkonferens, ”Missilvapen med en räckvidd på 5 till 8 000 km som verkligen utgör ett hot mot Europa finns inte i något av de så kallade problemländerna. Och varje hypotetisk uppskjutning av en nordkoreansk raket till amerikanskt territorium genom Västeuropa strider uppenbarligen mot ballistikens lagar.
Moskva reagerar.
Moskva förlorade ingen tid på att reagera på tillkännagivandet av USA:s planer för sina ballistiska missilförsvarssystem (BMD) i Östeuropa.
Befälhavaren för Rysslands strategiska bombplan sade den 5 mars 2007 att hans styrkor lätt skulle kunna störa eller förstöra all missilförsvarsinfrastruktur i Polen och Tjeckien – precis där USA förbereder sig för att installera dem.
Med tydliga ord svarade Putin på de eskalerande Washington-provokationerna genom att öppet förklara att ett nytt kallt krig pågick. Det var inte ett nytt kallt krig initierat av Ryssland, utan ett där Ryssland, av nationella överlevnadsskäl, tvingades svara. En ny, kärnvapenbaserad kapprustning stod i full blom.
Detta uttalande från Putin sände chockvågor genom världen, särskilt de högsta politiska nivåerna i väst. Putin förklarade att ”nog är nog!”
Från och med detta ögonblick visste Putin att en militär konfrontation mellan Ryssland och väst bara var en tidsfråga. Han slösade ingen tid och använde sina energitrumfkort för att stärka sin militär och efter kraschen 2008 för att stärka Rysslands finansiella styrka.
Nukleär dominans.
Vad Washington inte sa, men Putin anspelade på i sitt tal, var att USA:s missilförsvar inte alls var defensivt. Det var konfrontativt. Om USA kunde skydda sig effektivt från en potentiell rysk vedergällning för ett amerikanskt kärnvapenanfall, då skulle USA kunna diktera sina villkor för hela världen, inte bara gentemot Ryssland. Det skulle vara Nuclear dominans. För Rockefeller-imperiet och dess främsta vasall, Washington, tog det kalla kriget aldrig slut. De glömde bara att berätta för resten av världen.
USA:s försök att ta kontroll över olje- och energiledningar över hela världen, dess installationer av militärbaser över hela Eurasien, dess modernisering och uppgraderingar av kärnvapenubåtsflottor och bombplan är bara meningsfullt när det ses ur perspektivet av den obevekliga jakten på USA:s känvapendominans.
I december 2001 drog Washington sig ur det amerikansk-ryska ballistiska missilavtalet. Detta var ett kritiskt steg i Washingtons kapplöpning för att fullborda sitt globala nätverk av ”missilförsvar” som nyckeln till kärnvapendominans.
USA:s missilsamtal med Polen och Tjeckien inleddes i slutet av 2003. Pentagon hittade två platser i bergen i södra Polen för radarstationer. Denna plats skulle vara den första sådan installation utanför Amerika och den enda i Europa. En missil som avfyras från dessa silos i Polen eller Tjeckien skulle inom några minuter vara framme vid potentiella mål i Ryssland. Ingen skulle kunna säga om de innehöll kärnstridsspetsar eller inte under dessa få minuter.
Det skulle sätta världen en hårsmån ifrån ett eventuellt kärnvapenkrig, genom planering eller av misstag.
I mars 2006 kom en artikel i Foreign Affairs, the journal of the CFR, skriven av två amerikanska militäranalytiker till följande slutsats:
”Idag, för första gången på nästan 50 år, står USA på gränsen till att uppnå kärnvapendominans. Det kommer förmodligen snart att vara möjligt för USA att förstöra Rysslands eller Kinas långväga kärnvapenarsenaler med en första attack. Såvida inte Washingtons politik förändras eller Moskva och Peking vidtar åtgärder för att öka storleken och beredskapen på sina styrkor.
Och, de drog slutsatsen: ”Den sorts missilförsvar som USA kan komma att sätta in skulle vara värdefull i ett offensivt sammanhang, inte ett defensivt – som ett komplement till en US First Strike-kapacitet, inte som en fristående sköld.
Om USA inledde en kärnvapenattack mot Ryssland eller Kina, skulle det drabbade landet bara ha kvar en liten överlevande arsenal – om någon alls. Vid den tidpunkten kan även ett relativt blygsamt missilförsvarssystem vara tillräckligt bra för att skydda mot eventuella vedergällningsanfall”.
Detta var den verkliga agendan i Washingtons Eurasian Great Game.
Sedan, i augusti 2008, invaderade Georgien dåraktigt Ryssland och besegrades omedelbart av den ryska militären. Inte långt efter detta påbörjade Putin en uppgradering av den ryska militären. Han visste att en konfrontation var på gång.
2016 presenterade Putin några av de nya vapnen som rullas ut. Väst var chockade, nej, de fick en hjärtattack. Det var i det ögonblicket som Pentagon visste att de inte kunde vinna en militär konfrontation med Ryssland.
I september 2015 kallades Ryssland in av den syriska regeringen för att hjälpa till att besegra ISIS (en skapelse av CIA/Mossad/brittisk underrättelsetjänst). Det ryska militära agerandet signalerade en ny era i den globala politiken, där Ryssland framstod som en formidabel kraft att räkna med för första gången sedan det kalla krigets slut.
Amerika var inte längre den enda militära supermakten. Världen rörde sig tydligt mot ett nytt världskrig, ett som påstod sig ha religion i sin kärna, men i verkligheten ett krig, som alla andra krig, om pengar och makt. Islam instrumentaliserades som ett vapen i det globala kriget – av de två familjerna.
Varför var det så viktigt för London och New York att få kontroll över Ryssland?
Svaret på den frågan ligger inom geopolitikens områden, särskilt olja och gas.
Geopolitisk rådgivare till David Rockefeller, Zbigniew Brzezinski skrev en bok 1997, kallad ”The Grand Chessboard”. Det visar Rockefeller-imperiets tänkande när det gäller Eurasien. Låt oss visa några utdrag ur boken för att få en uppfattning om hur man kontrollerar Eurasien.
”För Amerika är det främsta geopolitiska priset Eurasien-”
”Ända sedan kontinenterna började interagera politiskt, för cirka femhundra år sedan, har Eurasien varit världens maktcentrum.”
”… Men under tiden är det absolut nödvändigt att ingen eurasisk utmanare dyker upp som kan dominera Eurasien och därmed också utmana Amerika. Utformningen av en omfattande och integrerad eurasisk geostrategi är därför syftet med den här boken.”
För att uttrycka det i en terminologi som går tillbaka till den mer brutala tidsåldern av forntida imperier, är de tre stora imperativen för den kejserliga geostrategin att förebygga maskopi, upprätthålla ett säkerhetsberoende bland vasallerna, att hålla bifloder smidiga och skyddade och att hålla barbarer (ryska, kineser och araber) från att komma samman”.
”Därav följer att Amerikas primära intresse är att hjälpa till att säkerställa att ingen enskild makt kommer att kontrollera detta geopolitiska utrymme och att det globala samfundet har obehindrad finansiell och ekonomisk tillgång till den.”
”Amerika är nu den enda globala supermakten, och Eurasien är världens centrala arena. Därför kommer vad som händer med maktfördelningen på den eurasiska kontinenten att vara av avgörande betydelse för Amerikas globala företräde och för Amerikas historiska arv.”
”Utan ett uthålligt och riktat amerikanskt engagemang kan snart krafterna av global oordning komma att dominera världsscenen”
Med varningssignaler vid horisonten över Europa och Asien måste all framgångsrik amerikansk politik fokusera på Eurasien som helhet och vägledas av en Geostrategisk design.”
”Det sätter en premie på manöver och manipulation för att förebygga uppkomsten av en fientlig koalition som så småningom kan försöka utmana USAs dominans”
”Den mest omedelbara uppgiften är att se till att ingen stat eller en kombination av stater vinner förmågan att utvisa USA från Eurasien eller ens att minska avsevärt dess avgörande medlarroll”.
”Potentiellt skulle det farligaste scenariot vara en stor koalition av Kina, Ryssland och kanske Iran, en’anti-hegemoniska’koalition förenas inte genom ideologi utan genom kompletterande klagomål. Det skulle vara vad som påminner i storlek och omfattning om utmaningen som en gång orsakades av kinesisk-Sovjetblocket, men den här gången Kina sannolikt skulle vara ledare och Ryssland efterföljare.
Avvärja denna oförutsedda hur avlägsna det än må vara, kommer att kräva en visning av den amerikanska geostrategiska skicklighet på den västra, östra och södra omkrets i Eurasien samtidigt ”.
Vi ser att USA: s utrikespolitik följde råden noga. Men den amerikanska sidan misslyckades.
Iran, Kina och Ryssland är nära allierade, och alla tre arbetar för att expell av USA, väst, Nato och Israel från att dominera Eurasien. Väst avfärdade Putin när han formulerade ett nytt paradigm i München 2007 – och när han återvände till Kreml 2012.
Putin gjorde det mycket klart att Rysslands legitima strategiska intressen måste respekteras igen, och att Ryssland var på väg att återfå sin de facto ”vetorätt” i hanteringen av världspolitiken.
Kaukasus
Det finns ytterligare ett potentiellt inträde i Ryssland från söder. Det ryska imperiet använde denna väg som en buffertzon med Turkiet, särskilt under de många rysk-turkiska krigen. Ryssland skyddades av Kaukasus, en robust, bergig region som avskräckte alla attacker till den grad att Nato aldrig övervägde detta alternativ. Men om någon lyckades forcera sig igenom bergen skulle de befinna sig cirka 1 500 km från Moskva på platt, öppen terräng i mycket bättre väder än vad angripare från väster skulle möta.
Om södra Kaukasus stater bildade en anti-Rysk koalition, och USA, till exempel, stödde en resning i norra Kaukasus, kan barriären krossas och en väg norrut öppnas.
Därför följde Ryssland en strategi att införa starka kontroller i norra Kaukasus samtidigt som de engagerade sig i ett krig 2008 med Georgien, dess mest betydande hot mot söder, baserat på geografi och Georgiens allians med USA.
Kriget visade gränserna för amerikansk makt medan det var engagerad i krig i den muslimska världen. Det var framgångsrika strategier förutom att det långsiktiga hotet från söder inte eliminerades. Ryssland behövde en strategi i väster och en i söder.
I väst utvecklades en del av den strategin i Ukraina, vilket hindrade den från att vara ett hot utan användning av större rysk styrka. En tyst överenskommelse nåddes med Washington: USA skulle inte beväpna Ukraina med betydande offensiva vapen, och Ryssland skulle inte flytta större styrkor in i Ukraina utöver de uppror som redan pågått. På den tiden ville varken Ryssland eller USA ha krig. Var och en ville ha en buffertzon.
Belarus
Ytterligare en bit av den förlorade bufferten blev så att säga tillgänglig. Vitryssland ligger cirka 600 km från Moskva. Polen, i väster, är fientligt inställd till Ryssland och har amerikanska styrkor på sin mark. Detta utgör ett betydande hot mot Ryssland, om inte Vitryssland kan föras in i den ryska fållan.
Valet i Vitryssland förra året skapade en möjlighet. President Alexander Lukasjenko, en mångårig härskare mötte allvarligt motstånd.
Detta var ytterligare ett försök från CIA att starta en färgrevolution i Vitryssland. Hade CIA lyckats i Vitryssland, skulle pressen på Ryssland ha varit ödesdiger, i händelse av krig.
Ryssarna stödde Lukasjenko och har i princip bevarat hans position. Alexander Lukasjenko har varit statschef i Vitryssland sedan 1994 och hade ingen seriös utmanare i de föregående fem valen.
Den 23 september 2021 meddelade vitryska statliga medier att Lukasjenko hade svurits in för ytterligare en femårsperiod i en kort ceremoni som hölls privat.
Följande dag publicerade EU ett uttalande som förkastade valets legitimitet, kallade till nyval och fördömde förtrycket och våldet – standardtaktik från väst.
Strategiskt djup är avgörande på mycket lång sikt, och dess betydelse är inbränt i Rysslands minne.
Destabilisering av Kazakstan.
År 2022 började med ett Kazakstan i brand, en allvarlig attack mot en av de viktigaste knutpunkterna för den eurasiska integrationen. Ledarna för Collective Security Treaty Organization (CSTO) höll ett extraordinärt möte för att diskutera Kazakstan.
Chefen för det ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolae Patrushev, är Putins högra hand. Han är chefen för alla säkerhets- och underrättelsetjänster i Ryssland, verkligen en mycket mäktig man, en mästare på hur man kan stoppa CIA:s och MI6:s operationer och planer.
Bara för att ge er ett exempel: Mellan 2018 och 2021 – en period på tre år, fångade Ryssland mer än 2 000 spioner och omintetgjorde många komplotter. Så han är mycket väl medveten om Rysslands fienders planer.
Putin var medveten om att västvärlden hade för avsikt att skapa en våg av hybridkrig över Centralasien.
Redan i november var Patrushevs laser fokuserad på den förnedrande säkerhetssituationen i Afghanistan. Den tadzjikiske statsvetaren Parviz Mullojanov var bland de ytterst få som betonade att det fanns så många som 8 000 imperialistiska maskinella salafi-jihadiska tillgångar, fraktade från Syrien och Irak, som släntrade i vildmarken i norra Afghanistan.
Det är huvuddelen av ISIS-Khorasan – eller ISIS som återskapats nära Turkmenistans gränser. Några av dem transporterades vederbörligen till Kirgizistan. Därifrån var det väldigt lätt att ta sig över gränsen från Bishek och dyka upp i Almaty.
Det tog ingen tid för Patrushev och hans team att, efter den kejserliga reträtten från Kabul, komma på hur denna jihadistiska reservarmé var tänkt att användas: längs den 7 500 km långa gränsen mellan Ryssland och de centralasiatiska ”stanserna”.
Det förklarar bland annat rekordmånga förberedelseövningar som genomfördes i slutet av 2021 vid den 210:e ryska militärbasen i Tadzjikistan.
Nästan ingen vet om det, men i december förra året omintetgjordes ytterligare en kupp diskret i den kirgiziska huvudstaden Bishkek.
Kirgiziska Intel-källor tillskriver ingenjörskonsten till ett utslag av icke-statliga (NGO)-organisationer kopplade till Storbritannien och Turkiet.
Det introducerar en absolut nyckelaspekt av den större bilden: Nato-kopplade Intel och deras tillgångar kan ha förberett en samtidig färgrevolutionoffensiv över Centralasien.
Under sitt 29-åriga styre spelade Nazarbayev ett multivektorspel som var för västerländskt och som inte nödvändigtvis gynnade Kazakstan. Han antog brittiska lagar, spelade det pan-turkiska kortet med Erdogan och lät en tsunami av icke-statliga (NGO) – organisationer främja en västerländsk agenda.
Nedbrytningen av det röriga kazakiska operationen börjar med nödvändighet med de vanliga misstänkta: US Deep State, som nästan ”sjungit” ut sin strategi i en RAND-bolagsrapport från 2019, Extending Russia. Kapitel 4, om ”geopolitiska åtgärder”, beskriver allt från att ”ge bistånd till Ukraina”, ”främja regimförändringar i Vitryssland” och ”öka stödet till syriska rebeller” – alla stora misslyckanden – till att ”minska ryskt inflytande i Centralasien”.
Det var huvudkonceptet. Implementeringen föll på MI6-Turk-förbindelsen. CIA och MI6 hade investerat i tvivelaktiga projekt i Centralasien sedan åtminstone 2005, då de uppmuntrade Uzbekistans islamiska rörelse (IMU), då nära talibanerna, att skapa förödelse i södra Kirgizistan. Inget hände.
En helt annan historia var i maj 2021, när MI6:s Jonathan Powell träffade ledningen för Jabhat al-Nusra – som hyser många centralasiatiska jihadister – någonstans vid den turkisk-syriska gränsen nära Idlib. Avtalet var att dessa ”moderata rebeller” – med amerikansk terminologi – skulle upphöra att bli stämplade som ”terrorister” så länge de följde Nato-agendan mot Ryssland. Det var ett av de viktigaste förberedelserna inför den jihadistiska linjen till Afghanistan – komplett med Centralasien som förgrenade sig.
MI6 är djupt förankrad i ”stanserna” utom i det autarkiska Turkmenistan – och rider skickligt på den pan-turkiska offensiven som den idealiska drivkraften för att motverka Ryssland och Kina.
Både Ryssland och Kina är mycket medvetna om att Turkiet i huvudsak representerar Natos väg in i Centralasien.
Varje färgrevolution behöver en trojansk häst. I detta fall verkar det vara rollen som tidigare chef för KNB (Nationella säkerhetskommittén) Karim Massimov, nu fängslad och anklagad för förräderi.
Massimov är enormt ambitiös och är halvt uigur, och det hindrade i teorin vad han såg som sitt förutbestämda maktövertagande. Hans kontakter med turkiska Intel är ännu inte helt detaljerade, till skillnad från hans mysiga förhållande med Joe Biden och son.
En före detta minister för inrikesfrågor och statlig säkerhet, generallöjtnant Felix Kulov, har vävt ett fascinerande trassligt nät som förklarar den möjliga interna dynamiken i ”kuppen” som var inbyggd i färgrevolutionen.
Enligt Kulov var Massimov och Samir Abish, brorsonen till den nyligen avsatta Kazakiska säkerhetsrådets ordförande Nursultan Nazarbayev, djupt involverade när de övervakade ”hemliga” enheterna med ”skäggiga män” under upploppen.
KNB var direkt underställd Nazarbajev, som fram till förra veckan var säkerhetsrådets ordförande.
När Tokajev förstod kuppens mekanik degraderade han både Massimov och Samat Abish. Sedan avgick Nazarbajev ”frivilligt” från sitt livslånga ordförandeskap i säkerhetsrådet. Abish fick sedan denna post och lovade att stoppa de ”skäggiga männen” och sedan avgå. Så det skulle peka direkt på en sammandrabbning mellan Nazarbajev och Tokajev.
Det är vettigt eftersom Tokayev är en mycket smart operatör, utbildad av utrikestjänsten i fd Sovjetunionen och talar flytande ryska och kinesiska. Han helt i linje med Ryssland-Kina – vilket betyder helt i synk med BRI:s, Eurasia Economic Unions och SCO:s masterplan.
Tokayev, precis som Putin och Xi, förstår hur denna BRI/EAEU/SCO-triad representerar den ultimata imperialistiska mardrömmen, och hur destabiliserande av Kazakstan – en nyckelfaktor i triaden – skulle vara en dödlig kupp mot den eurasiska integrationen.
Kazakstan representerar trots allt 60 procent av Centralasiens BNP, med massiva olje-/gas- och mineraltillgångar, avancerade högteknologiska industrier: en sekulär, enhetlig, konstitutionell republik som bär ett rikt kulturarv. Det tog inte lång tid för Tokayev att förstå fördelarna med att omedelbart kalla CSTO till undsättning: Kazakstan undertecknade fördraget redan 1994.
Trots allt kämpade Tokayev en utlandsledd kupp mot sin regering.
Kazakstans president Kassym-Jomart Tokayev formulerade det kortfattat. Upploppen ”gömdes bakom oplanerade protester”. Målet var ”att ta makten” – ett kuppförsök. Åtgärderna ”samordnades från ett enda centrum.” Och ”utländska militanter var inblandade i upploppen.”
Putin gick längre: under upploppen användes ”Maidan-teknologier”, en hänvisning till det ukrainska torget där 2013 protester avsatte en Nato-ovänlig regering.
Putin försvarade det omedelbara ingripandet av CSTOs fredsbevarande styrkor i Kazakstan, ”det var nödvändigt att reagera utan dröjsmål.” CSTO kommer att vara på marken ”så länge det behövs, men efter att uppdraget är slutfört, kommer naturligtvis hela kontingenten att dras tillbaka från landet.”
CSTO-styrkor lämnade efter en vecka, varigenom de krossade CIA-kuppen. Men här är kontentan:
”CSTO-länder har visat att de inte kommer att tillåta kaos och ’färgrevolutioner’ att genomföras inom deras gränser.”
Putin var i synk med Kazakhs statssekreterare Erlan Karin, som var den första i registret att tillämpa den korrekta terminologin på händelser i sitt land: Det som hände var en ”hybrid terroristattack” av både interna och externa krafter, som syftade till att störta regeringen.
Här ser vi CIA och US Deep State som korsar MI6 och olika delar av turkiska Intel.
När president Tokayev i kod hänvisade till ett ”enkelt centrum” menade han ett hittills ”hemligt” amerikanskt-turk-israeliskt militär-intelligent operationsrum baserat i det södra affärscentrumet i Almaty, enligt en högt rankad Intel-källa från Centralasien.
I detta ”centrum” fanns det 22 amerikaner, 16 turkar och 6 israeler som samordnade sabotagegängen – tränade i Västasien av turkarna – och sedan transporterade till Almaty.
Operationen började nysta upp för gott när kazakiska styrkor – med hjälp av ryska/CSTO Intel – återtog kontrollen över den vandaliserade flygplatsen i Almaty, som var tänkt att förvandlas till ett nav för att ta emot utländska militära förnödenheter.
Hybridkrigförarna västerut måste vara förvånade och upprörda över hur CSTO snappade upp den kazakiska operationen med en sådan blixtrande hastighet. Nyckelelementet är att sekreteraren för det ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, såg den stora bilden för evigheter sedan.
Så det är inget mysterium varför Rysslands flyg- och flygtransportstyrkor, och den massiva nödvändiga stödinfrastrukturen, praktiskt taget var redo att agera.
Putin, bland andra, har betonat hur en officiell kazakisk utredning är den enda som har rätt att komma till kärnan i frågan.
Den här färgrevolutionen, som startade bara några dagar före starten av Ryssland-USA:s ”säkerhetsgarantier” i Genève, representerade ett slags kontraultimatum – i desperation – av Nato-etablissemanget.
Centralasien, Västasien och den överväldigande majoriteten av den globala södern har bevittnat det blixtsnabba eurasiska svaret från CSTO-trupperna – som nu har gjort sitt jobb och lämnat Kazakstan på ett par dagar – och hur denna färgrevolution har misslyckats på ett förrödande sätt.
Denna spektakulära serie av nederlag tyder på att tiden för ett USA som dominerar världen som den enda kvarvarande supermakt nu står vid ett vägskäl. Det tyder på att det skrämmande spöket av våldsam militär makt håller på att tappa huggtänderna. Det verkar som om det amerikanska imperiets era närmar sig sitt slut.
Kronologi
1999:
Putin blir president. Han står inför sin första utmaning från de två familjerna i Tjetjenien. Han krossar det jihadistiska upproret i Kaukasus.
2001 Juni:
SCO bildas, vilket leder till att ett panikslaget Rockefeller-imperium aktiverar en militär flyttning till Centralasien, som sedan ägde rum september 2001 – 9/11.
2003 Mars:
USA invaderar Irak – Putin hjälper det irakiska motståndet med militär utrustning, inklusive pansarvärnsmissiler.
2005 maj:
CIA försöker genomföra en färgrevolution och en kupp i Uzbekistan. Ledaren, Karimov, skär sedan banden till USA och stänger en amerikansk bas. Uzbekistan närmar sig Ryssland, medan USA är ute.
Februari 2007:
Putins tal i München chockar de två familjerna – nu är handskarna av.
2008 Augusti:
Georgien invaderar Ryssland – och besegras inom 3 dagar
September 2008:
Finanskrasch
2010 December:
Arabisk vår
2011 Mars:
Destabiliseringen av Syrien börjar.
2012:
Xi Jinping blir Kinas president – och USA ”svänger” österut.
2014:
Maidan-kuppen i Ukraina.
Juli 2014:
När Putin återvände till Ryssland efter BRICS-toppmötet i Brasilien, flög hans plan över Ukraina. CIA riktade in sig på hans plan, men fel plan sköts ner – Malaysian Airlines MH17.
2015 September:
Ryssland rycker ut för att hjälpa Syrien.
2018:
Putin avslöjar Rysslands avancerade militära hårdvara – Pentagon får en hjärtsnörp.
2021 September:
Vitrysslands färgrevolution misslyckas mot Putins allierade Lukasjenko.
2021 December:
Rysk underrättelsetjänst omintetgjorde ett kuppförsök i Bishkek, Kirgizistans huvudstad. Natos missilsystem i Rumänien och Polen är på väg att bli operativa. Denna sista punkt har förklarats ovan.
2022 Januari:
Ryssland slår ned ett försök till CIA/MI6-kupp i Kazakstan.
Och här är vi nu: allt är en fråga om oavslutade ärenden. Och nu kommer vi till Ukraina, vilket behandlas i del 2.
Ryssland/Putin & Väst del 1
av Sam Parke
Has Russia Already Won? Is it “Game Over” for the Rockefeller Empire?
